I Hate That I Love You

flera tusen kalorier
hur mycket som helst
hur många tusen
tappade räkningen
idag har varit en galen dag

galen på många sätt och vis
för många
och alldeles för många kalorier
vet inte vad jag gjort?!
Eller vad jag ska göra

Jag ångrar hela den här dagen
och alla dess händelser
det har varit en jättelång dag

Kan inte hantera mig själv
eller det här
måste kunna stoppa
MÅSTE

Hela veckan har jag klarat att hålla
normalt
ett par hundra, kanske uppåt femhundra
har inte stenkoll
varför inte
måste bli stenhård

Kan inte ha det så här, frågar mig själv vad som hände idag
inte konstigt att jag aldrig går ner i vikt!
flera tusen
hur många tusen som helst!
får börja om igen

NU IGEN

.. så kan jag låtsas att allting är normalt trots att jag sjäv mår så illa av det.
Idag blev jag bjuden på godis, säger alltid nej, men tog en minibit för att inte min bästa kompis skulla fråga mig om någonting. För att hon ska tro att allting har blivit bra igen.
Det kändes skönt att kunna lura flera människor så enormt.
Men det kändes jobbigt att tugga i sig sockret....

Stötte på en gammal klasskompis utanför tunnelbanana idag när jag skulle hem. Var fakiskt lite roligt, jag bara ropad ehennes namn rakt ut, vi gick förbi varandra men en ganska bra bit ifrån. Roligt det där! Vi pratade en stund, om att vi inte setts sen vi gick i skolan tillsammans och att hon pluggar nu. Att hon lyckats så bra. Vi pratade om lite gamla klasskompisar... vad de gör nu.

Jag gör ingenting nu.
Vill ju börja plugga igen
Någon gång
Någonting

Men jag har inte haft någon ork

Jag berättade för henne att jag inte gör någonting just nu
fast jag gör väl det, men jag kände inte för att hon behöver veta.
Det är så värdelöst ändå

Vad skulle jag ha sagt?
-Hej, ja jag kan ju fortfarande inte hantera maten eller mina känslor. Så det är väl det jag håller på med än. Jaha men vad kul, du har pluggat en massa, träffat roliga människor, rest  och blivit berömd. Jaja.. Men jag stannar väl här då och försöker låta bli att äta.

Har försökt att plugga idag
att ta igen allting som jag inte fick gjort igår.
Har även försökt att jobba idag
men det var inte så väldigt stimulerande.
Kul i alla fall
Ska lägga in bilder sen
när jobbdagarna är över  - lovar!

Hinner inte med så mycket just nu, jobbar 11 och en halv timme och sen sitter jag och läser i ungefär fem timmar. Sen måste faktiskt till och med jag sova innan jag ska upp igen och köra en ny sån dag. Idag åt jag i alla fall lunch, vet inte om jag gillade det. Alla tittade. Alla var inne i samma rum som jag och åt. Jag ville inte ha allt, så jag åt bara hälften. Men jag åt det och jag spydde inte. Alltid något, för egentligen är det fruktansvärt äckligt att spy och jag vill inte vara mer äcklig än jag är.

Å andra sidan är känslan efteråt så skön. så ren och en så härlig känsla när magen är alldeles tom. Det är ungefär som att känna sig mätt, fast mycket bättre, för jag vet att jag har ätit fast jag slapp ha allting kvar i mig och låta det få mig att må illa.

Vem har bestämt att man måste äta?
Inte jag i alla fall
Inte min vän heller, för jag frågade honom...
Han sa att det bara var så.
Att man måste.
Fast jag vill ju inte, och då blev jag arg!

Arg
på natten
mörkret
studierna
jobbet
maten.... MATEN!

Jag bara går samma väg som jag gjort för alltid känns det som
Åtta år nu!
Eller kanske snart, jag har inte helt koll på när allting började egentligen
Men det är ingen som vet om någonting längre.
Jag är ensam
BRA!
Det var förut som det var så mycket kring allting, vet inte vad som är bäst
mår nog egentligen sämre nu...
Men då var jag hos skolsyster nästan varje dag,
möten med kurator
psykolog
SCÄ
Orkade inte
Ville inte
Stannade hemma och gav upp skolan helt.
Sen bara blev det så här
och bara för att jag väger 20 kg mer nu så tror alla att jag är lycklig
Jag mår sämre nu.
Men de är de smala, de som det syns på
Det är de som får uppmärksamheten
Jag bryr mig inte om den
inte längre
Jag är glad att ingen vet om


Ensam
Men kommer jag någonsin att klara mig att ta det ur det här?

Eller kommer jag fortsätta att vandra samma väg...
Föralltid?

klarade inte av att läsa.. Det gick bara inte
Satt och frös så jag skakade på biblioteket!
Orkade knapt resa mig, men kämpade mig ut till bussen.
Varför ska ett mål mat få mig att må så fruktansvärt illa?
Hur kan det bli så att när man försöker vara som alla andra så blir det bara fel.
Satt inte längre än en halvtimme på biblioteket.

Ringde mamma,
hon hämtade mig
hon är snäll!
Fick en kopp te när jag kom hem

Men sen kunde jag inte hålla mig.
Varför är det som värst här hemma?
Varför kan jag inte bara lägga av när jag är med dem jag älskar mest?

Frossa
Äta!
Slukade
Massor av kalorier
säkert uppåt ett par tusen
Illamående
Magen mådde ju inte direkt bättre..

Direkt ner i källaren och spy upp allting.
Glad att alla de andra var på övervåningen
vill inte att de ska veta
det ska inte behöva få veta hur jobbigt allting är.
Om inte jag ens kan hantera det, hur ska de då klara det?

Svimmade nästan när jag reste mig..
vacklade
svart framför ögonen
tog ett stadigt tag i dörrhantaget
ett djupt andetag
hämtade mig och gick upp och låtsades som att ingenting hade hänt...

klarade inte hela dagen.. de e väl lika bra att medge det.
Jag åt middag o de va som jag trodde
jag kan inte sluta
har jag väl börjat så finns det liksom inget stopp
det är läskigt
jag vill ju inte äta
vad är det som händer med mig?
te är det enda som funkar
då blir jag mätt och kan ändå ta en kopp till utan att få ångest o vilja spy...

men resten av veckan ska jag klara!
Det ska jag.
Då kommer jag i alla fall inte att vara hemma och ingen kan kolla mig..

Bra

nu börjar det går bättre... ha klarat av två dagar nu u tan att spy o det är jag glad för.
Jag kan inte äta längre. Vill inte ens

Har klarat två kilo nu, lycka!
Det kommer att bli ännu bättre..
Träffade massa kompisar igår. Det var bra.
De åt.
Jag vågade inte. Tänk om jag inte skulle kunna sluta?
Så jag struntade i det.
Såg bara på.
Känns bra att vara bland vännerna.
Då vet jag att jag inte kan gå o spy bara sådär. Det blir för pinsamt, vill inte att nån ska veta.
Vill inte att någon ska se mig såhär. Jag vill ha det här för mig själv.
Ingen annan ska behöva stå ut med mig...

Cyklade hem mitt i natten
iskalla fingrar och tår
Det var vackert ute.
Men kallt
Jag är alltid kall!
Dimma över sjöar och ängar
Vackert
Fick sällskap av fåglarna som kvittrade glatt
Det gjorde mig glad
fast jag var en isbit
Vill bli en snöflinga

nu har det gått två dagar fulla av ångest och tankar som inte går att reda ut. Jag vet inte var jag ska börja någonstans och egentligen har jag så mycket saker jag måste göra. Skriver tentor och ska lämna in så mycket uppgifter, samtidigt som jag försöker hinna att jobba. Men jag har ingen ork, alla tankar kretsar först och främst kring maten, har spytt varje gång efter att jag ätit de här två dagarna, för det mesta klarar jag mig med att spy bara någon enstaka gång. Jag vill ju egentligne inte. Men jag vill inte heller behålla maten jag stoppar i mig, den är äcklig!

Jag är äcklig

Det går bra på morgonen, det börjar alltid bra. Jag klarar alltid den första halvan av dagen, men sen går det bara  utför. Så fårt jag petar i mig någonting så tappar jag kontrollen, jag äter och spyr, men helst av allt vill jag inte äta alls.

Bara jag kunde fylla mina tankar med någonting annat än den här äckliga maten...

Jag vill bara slippa den här skiten, men jag skulle nog aldrig klara av att börja äta igen!!

Fan
Jag ångrar det
jag ångrade det egentligen direkt när jag såg på den

orkade inte äta upp den
ville inte ens ta en tugga
men det gjorde jag ändå
fast jag inte ville!
Såklart jag inte vill

och dagen som började så bra... Jag ville ju låta det fortsätta vara bra. Kaffe också, kaffe är okej, men hellre te. Te kan jag dricka så mycket jag vill och när jag vill utan att känna att jag måste bry mig. Men kaffe.. nja okej då nån gång ibland...

Aldrig mer en endaste bit av en bulle igen. Jag som klarat att hålla mig så länge. Nu är det bara att börja om igen...
Börja imorgon

Bara te
Bara en kopp kaffe...

och sen inget mer!

Jag tror att det började igen nu när jag kom tillbaka efter att ha varit borta så länge...
När jag flyttade från sverige och vardagen blev det lite bättre, aldrig bra, och inte helt okej, men i alla fall lite bättre.
Jag pratade med en kompis om det något år senare, hon frågade vad som egentligen hade hänt alla de där åren. Jag vågade berätta lite, men inte allt. Det är väl så? Vill de egentligen veta sanningen? Nu vet de flesta.. Jag orkar inte dölja någonting längre. Det är bara mina närmaste som ingenting får veta, jag vill inte oroa dem.

Men när jag kom hem igen, första gången var egentligen inte så farlig, jag blev förälskad och kunde hantera de flesta situationerna nästan helt normalt. Vi hade otroligt mysigt och vackert tillsammans och egentligen gick inte så mycket tid åt till att tänka som det tidigare gjort. Det var inte längre maten som kontrollerade mig måste jag nog medge, jag klarade av att äta bland folk och det var till och med trevligt många gånger.

Var det bara förälskelsen?

Men nu när jag kom hem igen
- insåg den hemska sanningen att jag gått upp 8 kilo -
det var då det rasade igen, jag klarar inte av att ha det så här. Jag vill inte vara så. Jag kan inte hålla emot. Måste räkna väga mäta hela tiden. Jag vill behålla kontrollen och inte tappa fattnignen. Jag mår som bäst när jag vet exakt var jag har allting, och det känner jag inte att jag har just nu. Jag vill tillbaka till det gamla. Till så som det var innan jag åkte från sverige den där andra gången. Då jag tappade kontrollen helt, kan jag skylla det lite på förälskelsen, jag lade mycket tid på honom, jag ville vara honom nära hela tiden och det ångrar jag så mycket nu!

Jag vill bara återfå den kontroll jag hade innan de där 8!
Tillbaka till så som det var innan jag lämnade sverige och mina valiga vanor.

Det var bättre förr

Varför kan jag inte bli smalare
Varför måste jag vara för tjock
Varför kan jag inte få vara som jag var förut?

Vad måste jag ge upp
Jag försöker allt
Det funkar inte

Varför blir jag bara tjockare och tjockar när jag försöker att sluta äta?

Kan nån berätta för mig varför det blir så?

Äta
Kräkas

Svälta


Äta
Äta
Kräkas

Äta
Kräkas

Svälta

Spy!!!

Kanske en kopp te när dagen lider mot sitt slut?

...
och funderar på hur jag ska göra idag.

Frukost
Lunch
Middag

Eller ingenting

Jag går för ingenting
Jag ångrar allting

Jag ångrar till och med att jag träffade Dig....
Försöker att låtsas som om allting är okej
Men jag saknar dig nog egentligen
Vi var aldrig vi två
och vi kommer nog aldrig bli vi två

Hur mycket jag än önskar och vill

Jag kommer alltid att titta efter dig när jag går i närheten av ditt jobb eller där du bor
Ändå vet jag inte vad jag skulle säga om jag såg dig
Jag borde väl berätta att jag

faktiskt bara saknar dig

Vad skulle du säga?
Eftersom det ändå aldrig kommer att bli vi två

Jag tänker på maten istället
Jag upptar mina tankar med det
Så behöver jag inte bekymra mig över hur mycket
eller lite
jag betydde för dig

Du kommer alltid att betyda allt

Det går bara utför och nedför.. Jag orkar inte, och vill verkligen inte, ännu mindre.

Folk runt om kring mig tar beslut och bestämmer sig för att leva ett mer hälsosamt liv och samtidigt som jag vet vad konsekvenserna kan bli och hur sådant egentligen bör göras så blir jag jätteavundsjuk. För jag vill ju själv vara den som bestämmer mig. Jag vill ju ta beslutet att vara nyttig ordentlig och träna vare dag.

Jag vill få en bättre kondition och en plattare mage. Jag vill ha mina magrutor tillbaka utan att det ska gå illa den här gången. Men jag vet ändå att det är den snabba vägen att gå. Och jag vill ha resultat med det samma. Imorgon ska jag nog gå tillbaka till gymet och köpa mig ett gymkort, trots att hon säkert är där! Men jag bryr mig inte längre...

Jag tror att jag har klarat att lämna henne bakom mig, honom också för den delen. Jag har inte alls tänkt på honom sen den där dagen.

Jag längtar till i höst då jag kan få vara för mig själv, och bara börja om.

Men innan dess kommer jag spendera mina timmar på gymmet !

För jag klarade det varken idag eller igår och jag måste göra det!

Har varit på middagar, kalas och den ena tillställningen efter den andra. Kan inte få det som jag vill, men det är väl så ibland. Jag får bara låtsas som att allting är bra.

Inga problem…

Har ätit mängder och åter mängder, men nu måste jag försöka att ta tag i det här. Det är ju inte så jag vill göra, det är ju helt tvärt om. Om jag ska klara av att vara den jag var förr så kan jag inte hålla på så här. Då måste jag tänka efter vad jag gör och inte gör. Jag vill bara gå ut igen, ut och springa! Springa bort allt det som satte sig på helt fel ställen.

Ledsen och nedstämd idag.

Det är så många tankar som bara snurrar omkring i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska ta tag i först. Jag fick aldrig jobbet som jag önskade så högt att jag skulle få. Jag träffade på henne igen, och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det. Kan jag bara gå runt och ignorera henne resten av mitt liv? Jag Träffade honom igen också, trots att jag inte vill vara med honom, men jag kan inte slita mig. Trots att han är ett svin så kan jag inte sluta älska honom, varför är det så?

Jag vill bara bli någon annan!

Spyor! Jag slog upp tidningen och där stod det skrivet, med stora svarta bokstäver stod det som jag bara för några sekunder sen själv hade genomlidit. Jag vill inte leva i den här världen igen, jag vill egentligen inte att det ska bli som det var då. Jag vill bara vara lycklig över vem jag är, den som jag är på riktigt. Men jag kan inte, det går inte ihop. För jag vill så gärna vara någon annan. Ingenting annat är på riktigt.

Tankarna cirkulerar i mitt huvud ständigt, dagligen så går jag runt och funderar på vad som är rätt, och vad som är rätt på riktigt. För jag har fått känslan av att det jag själv tycker är rätt väg att gå är den vägen som alla varnar för. Det som folk säger är fel, de tycker inte om mina tankar, men mina tankar tycker inte om mig heller. Går det att reda ut på något sätt? Kommer det sluta med att jag lever alldeles ensam?

Igen?

Jag vill ju bara vara den som jag var förut. Jag vill leva det liv jag levde då. Men är det värt den hårda vägen som jag har framför mig att gå? Frågar du mig så tycker jag det, jag vill ju bara vara lycklig. Även om det är det som krävs:

Spyor!