I Hate That I Love You

snart är det dags att cykla iväg och skriva tenta
det regnar ute..

Jag har ätit massor nu för att inte hjärnan ska strejka mitt i skrivningen
ingen frukost dock, men jag gick upp så sent så det blev bättre att bara äta lunch.
Ville inte vara trött, så jag sov till jag vaknade
dumt kanske
men jag hatar sena tentor och vad man ska göra med dagen
bara gå och vänta på att det är dags att skriva
det gör mig bara irriterad

har gjort en smoothie att ta med
av jordgubbar och avokado
får inte glömma vatten också
så ska jag fixa en termos med kaffe
ett äpple
och 20 mandlar har jag redan lagt ner i en påse
Haha!
Vad sjukt det kändes att skriva ner allt detta
hur mycket som helst

Men men, ska man sitta och koncentrera sig i fyra timmar så får det vara värt det.
tentafest imorgon
det händer väl ingenting en måndag...

Fick sms i morse av en vän att vi skulle till kyrkan i alla fall.
Det blev nästan avlyst igår men jag är glad att vi kom iväg
Det var alldeles proppfullt med folk
Undrar om det alltid är så i den kyrkan,
men jag tror att det var för det är advent nu.
Tycker ändå om min kyrka bättre,
synd att jag är där så sällan

Fika sen
tanken var att vi skulle till ett ställe som skulle ha en kör att sjunga några lussesånger också
men det öppnade senare
så vi gick förbi affären och hem till några kompisar
blev sex stycken, några andra gick hem för att läsa
det var hur mysigt som helst

kaffe och pepparkakor
så lyssnade vi på julmusik och sjöng massor
sen började vi spela gitarr och spåra
efter alldeles för mycket kaffe

middag nu.. väldigt sent
men jag har inte allt haft lust att äta
Kom på att jag borde
och egentligen vill
för imorgon är det tenta

Ska sova så fort jag knaprat i mig alla grönsaker

Sitter framför ett tomt
stort
dokument
sitter framför datorn
och stirrar
jag har bestämt mig
nu ska jag maila till den kontakten
som finnt på sjukhusets hemsida

Jag är livrädd
vad ska jag skriva
orden lyser med sin frånvaro
det är bara tomt
min hjärna är tom
borta
finns inte

Men nu har jag i alla fall
bestämt mig

Jag hatar att leva mtt liv
men är livrädd för vad som
skulle komma att vara istället

Do you remember how
You became who you are now?
Do you remember how

Death until the dust, and we're waiting
Ruined in the rust, of our craving

You can't take away my strength
Fix these broken veins
There's nothing left to fight

let me die




let me die

På måndag är det tenta
jag borde plugga
Men jag ligger vaken till fem om nätterna
varje natt
I natt tror jag att jag lyckades somna lite tidigare,
men tittade likväl på klockan 05.00 gick upp
gick och la mig igen

Kan inte koncentrera mig
jag har fortfarande inte öppnat en bok
Men borde verkligen
Det är för mycket annat i mina tankar

Är det för att jag sover så dåligt
och varför sover jag dåligt
Hur gör man för att bli pigg och glad

Vill orka öppna böckerna
Det är ju faktiskt intressant
Måste klara tentan
Men det går ju inte om man inte varit på en enda föreläsning på en månad
och inte ens tittat i hälften av böckerna
Det här är liksom den lättaste kursen

Inte ens det klarar jag
Hur ska det då gå sen?!

tänk om jag faktiskt skulle få för mig att jag
-på riktigt-
skulle söka hjäp för allt det här
att det verkligen är så fel på mig
-störd-
att jag är så störd att jag behöver någon annan att ta hand om mitt liv

men jag törs ju inte
klarar inte av att tänka

Tänk om jag ändå gjorde det
och att de faktiskt skulle ta emot mig

hur skulle det vara då?
vad skulle de säga om mig?
- Gå hem!
- Du måste ha hjälp!
- Du är ju knäpp!
- Du inbillar dig ju bara!
- Varför kommer du hit? Du är ju tjock!

vad skulle jag göra där?
visa att jag kan äta enorma mängder mat
visa att jag kan svälta mig själv till jag svimmar
sitta med massa smala vackra människor så att de kan titta äcklat på mig och tänka
"varför är hon är, hon äter ju och är hur stor som helst"

Jag skulle aldrig våga visa mig på ett sånt ställe ändå

Vad skulle mina vänner säga
Skulle jag förlora kontakten med alla
de som jag äntligen
-efter alla jag förlorat
lyckats bygga upp en vänskap med
kommer allt bli som förut då då igen?
Behöver jag börja om
igen?

Vad skulle min mamma och pappa säga?
det är fruktansvärt pinsamt
jag skulle aldrig våga låta de veta

För typ 6-7 år sen fick jag ett mail av min pappa där det stod någonting sånt här
...Jag har hört av mamma att du fått för dig att du måste vara på vissa sätt, tänk på att du är bra som du är...
Mamma sa ingenting, vi bara skrek åt varandra

sen dess har vi inte nämnt någonting
inte ett ljud om hur jag skulle må
inte sen den dagen då skolläkaren ringde hem

ett                             tusen
två                           tusen
tre                         tusen
fyra                              tusen
fem                                tusen
sex                             tusen
sju                              tusen
åtta                         tusen
nio                                  tusen
tio                                tusen
elva                               tusen
tolv                           tusen
tretton                        tusen
fjorton                               tusen
femton                                 tusen
sexton                            tusen
sjutton                               tusen
arton                             tusen
nitton                        tusen
tjugo                            tusen
tjugoen                              tusen
tjugotvå                             tusen
tjugotre                               tusen
tjugofyra                            tusen
tjugofem                        tusen
tjugosex                    tusen
tjugosju                            ...










detta kommer aldrig att ta slut

Just nu känner jag mig enorm
uppsvällt
jag är äcklig
och jag hatar mig själv
jag fattar inte hur det alltid kan bli så här
jag vill ju inte det
och egentligen tvingar ingen mig att äta
det är ingen som kontrollerar som förut
för jag har ju faktiskt gått upp massor i vikt
jag pratar ju om mat och
vad jag äter om dagarna
vad jag vill laga till middag i veckorna
Så ingen kommer någonsin fatta hur det är
gissa sig till att allting är mycker värre
än vad det varit förut
bara för att hela min kropp är täckt av fett

Egentligen vill jag bara skrika ut att jag mår skit
att alla ska veta att jag inte orkar längre
jag vet inte hur jag ska göra med mitt liv

Idag var jag inte långt ifrån att bryta ihop på biblioteket
mitt i en läsesal med hundratals andra männsikor
knäpptyst
så där så att man kan höra en knappnål falla
jag kände hur tårarna samlade sig i mina ögon
svalde
gång på gång
försökte tränga undan alla de jobbiga känslorna
och gick ut i mörkret

vågar inte söka efter hjälp
jag är alldeles för tjock för det
ingen kommer tro mig
ingen kommer fatta
och hur pinsamt skulle det inte bli
om alla jag känner får reda på vilken värdelös människa jag är

Jag orkar inte det

Fy vad jag mår dåligt
kan inte skriva när jag är borta
och i ett par dagar har jag varit hemma hos min famlij och hälsat på
då är allt mest bara jobbigt
även om det också är kul
jag älskar ju min familj och gillar att vara hemma
men jag hatar det på samma gång
jag har ingen som helst kontroll över maten
jag kan inte träna
jag vet inte hur mycket jag äter
eller när man kan bli tvingad att äta nästa gång
ångesten är större
och h-ä förekommer allt oftare
jag räknar timmar och minuter till att alla ska ha gått hemifrån på morgonen
eller gått och lagt sig på natten
jag hoppas att ingen ska komma hem på lunchen
jag går runt och mår allmänt skit
fast jag älskar att träffa min familj
och umgås med gamla vänner
och få krama mina syskon
Jag har konstant ångest
jag är livrädd att någon ska se de här sidorna av mig
därför gömmer jag mig gärna i ett litet rum
och väntar på att helgen ska ta slut

1060 kcal idag
560 kcal igår

nu börjar det hända någonting...
även om jag åt mer idag än igår.
Har inte h-ä på flera dagar nu
fast det känns nog längre än vad det är
som vanligt
orkar inte räkna dagar längre
vet bara att allt är värdelöst

60min intensiv spinning igår + 30min stretch
45min kondition + 30 min styrka + 30min stretch
Kan inte hålla mig från att köra lite styrka.
Fast jag egentligen inte vill,
men egentligen vill jag ju faktiskt bli starkare

Jag kör alltid en lång stretch efter att jag tränat
Det är jätteskönt och så får man tid till att varva ner ordentligt
nu tror jag att det blir ett långt varmt bad!

värdelös dag igår
jag gick inte ens utanför dörren
hade verkligen ingen lust
känns lite roligare idag

Känner mig framför allt bättre eftersom jag än så länge klarat mig på 60+15 kcal idag
plus tre koppar kaffe
hur mycket kan det vara?

Ska i alla fall gå hemifrån nu
måste till skolan
verkligen måste!

Ska träna idag
sen kanske utgång
Det skulle vara roligt och det var riktigt länge sen jag var ute...
men träning i första hand

Ska nog satsa på kondition i två månader nu
Jag har kört så mycket styrka att jag börjar må illa av att mina armar är enorma
Det var de visserligen redan innan

Känner mig jätteuppsvälld efter gårdagen. Orkar inte tänka på den
Aldrig mer såna dagar
Men nu hoppas jag att jag kommer till några bradagar igen. Det känns i alla fall så nu

I natt drömde jag jättemycket.
Jag brukar egentligen aldrig bry mig om vad det är jag drömmer eller vad det skulle kunna betyda, jag tror nog inte riktigt på det där med att tolka drömmar. Men nu i natt så börjar jag undra vad jag ska tänka. Jag har bara drömt om människor som fanns tidigare i mitt liv, folk som jag tappat kontakten med av olika anledningar. Ingenting drastiskt, bara tråkigt.

Den drömmen jag minns starkast var om kyrkan. Jag har tänkt att gå dit på söndag och har egentligen inte tänkt så mycket på det, så jag förstår inte varför drömmen kunde påverka mig så mycket. Ja drömde i alla fall att jag gick dit, själv som jag hade tänkt. Jag bryrmig inte om ifall någon jag känner är där, även om det kan vara trevligare. OCh som jag trodde så hittade jag ingen att sitta bredvid och kyrkan fylldes långsamt med folk. Jag lämnade min jacka på en av stolarna på andra våningen, även om jag gick ner för att leta plats senare.

Jag irrade runt i hela kyrksalen och provade olika platser och blev mer och mer förtvivlad. Tiden till gudstjänsten skulle börja blev bara kortare och det fanns inte många platser kvar. Jag börjar gråta och sitter mellan främmande männsikor i en bänk men känner att jag bara måste flytta på mig, jag provar ännu en plats innan jag kommer på att jag vill sitta på andra läktaren.

Jag springer upp mot scenen där pastorn har börjat med inleningsorden och känner hur alla stirrar på mig medan jag fortsätter upp för trappen för att hitta en plats att sitta på. Till slut hamnar jag längt upp i ett hörn. Jag gråter fortfarande och tårarna rinner ner för kinderna, efter ett tag upptäcker jag att jag hamnat bredivd många av mina gamla vänner, pojkvännen jag hade under gymnasiet sitter framför mig och alla hans kompisar sitter också där. Jag får panik och måste springa därifrån, jag krånglar mig ut genom gångarna och inser att jag glömt var min jacka ligger men det struntar jag i, för jag måste därifrån. Det var en sjukt jobbig känlsa som infann sig av att alla satt och stirrade på mig jag verkligen kände hur deras tankar malde på om hur dålig jag skulle vara och att jag inte borde vara där.

Ett tag efter detta, jag undrar om jag kanske till och med vaknade till en stund innan jag fortsatte drömma att jag skulle gå fram till någon som skulle be för mig. Jag har aldrig vågat göra det, men i drömmar är allting lättare. Men väl där framme sa jag, till honom som ville be för att jag skulle bli bättre, att jag inte ville vara kristen längre. Men jag tänkte att så kan man ju inte säga, och jag frågade om man bara kunde bestämma sånt själv?

Jag har fortfarande planer på att gå till kyrkan på söndag men nu kommer allt kännas helt annorlunda och jag får en känsla av att jag måste gå fram mot slutet och fråga om någon kan be för mig. Jag känner mig också tvungen att fråga om man själv kan bestämma om man ska vara kristen eller inte, tänk om det inte är meningen att jag ska vara det? Allt är ju helt värdelöst ändå, känns inte som att jag klarar någonting så varför skulle Gud orka lägga tid på mig.

Idag tänker jag bara inte gå utanför dörren.. jag vet inte ens om jag kommer göra någonting viktigt under denna dagen alls. Jag vill inte. Jag vill inte att någon ska se mig eller prata med mig. Har inte svarat i telefonen och har inga planer på att göra det heller.

hahaha

vad världen hånler mot mig just nu. Det är som att bara jag nämner orden att det skulle gå bra för mig, att jag kunde vara nöjd eller att jag faktikst mår helt okej så vänder allt fortare än kvickt. Självklart slutade onsdagen med hets, vad trodde jag? Hur skulle det annars vara, det är precis som vanligt. Just när jag kommit in i ett bra ättempo och känner mig nöjd över att kunna äta och känner att jag presterar bra på träningen, ja just då måste allt bli helt tvärt om.

Ända sen i ondags har jag levt i en dimma, dagarna har varit enormt långa och jag vet inte vad som hänt när. Vilket som var i morse eller dagen före. Jag vet inte längre vad som är morgon eller kväll, eller när jag ska vara vaken.

Jag har haft konstant huvudvärk och ligger vaken många timmar om nätterna innan jag äntligen lyckas sluta ögonen för att få sova i några timmar. Det blir aldrig lugn och ro, jag kan aldrig hitta till mig själv.

Jag orkar inte detta längre, jag vill bara att allting ska kännas som det gjorde i onsdags eftermiddags.. När jag kunde glömma det som brukar vara för bara en stund.

Ända sen dess har jag levt i ett hetsätningsmaraton med mig själv. Lock i öronen och det svider i hela kroppen. Igår vaknade jag tidigt av att jag blödde näsblod. När ska detta elände ta slut.

Låt mig bara få vakna upp från denna hemska mardröm!
Låt mig få veta att ingenting av det här är sant...

jag har blivit otroligt bra på att äta den här veckan!
Känns som att det varat i en evighet och att jag verkligen är på väg att bli en pigg och glad människa som klarar av livet, men så tänker jag efter och inser att det bara är två dagar som varit bra. Men det är en evighet för mig och jag känner mig otroligt glad och nöjd över att jag klarar det, och inte minst för att jag äter (jag ska inte säga utan) men med mindre ångest och försöker vara nöjd med mig. Träningen hjälper mig, tränade jag inte varje dag skulle jag känna mig jättemisslyckad men att veta att jag bli piggare och gladare av träningen och av att veta att jag äter rätt gör mig glad. Jag är för första gången på länge glad att vara jag.

Sen är det också ett enormt plus att jag fått en urgullig bästis, som tycker att mat och måltider är bland det viktigaste i vardagen. Hon är jätteduktig på att äta regelbundet och inte hetsa i sig, tugga i lugn och ro och aldrig stressa innan eller efter måltider. Hon är perfekt för mig och jag mår bra av att umgås med henne. Hon är mycket smalare än jag, coh till en början var det jobbigt, men det är ingenting jag tänker på längre. Hon är en fantastisk människa och vi har roligt ihop det är det viktigaste. Vi är så lika också på så många sätt, det är jättekul att ha någon som förstår vad jag tänker och hur jag är, även om vi inte delar de allra djupaste tankarna, vi har ju trots allt bara kännt varandra den här terminen.

Lycka!

Varför ska jag alltid förlora de vänner som börja komma mig inpå djupet?
Varför klarar jag aldrig av att vända mig till någon och berätta om hur jag egenligen är och tänker?
Varför kan jag inte bara umgås på ett normalt, mysigt och trevligt sätt!
Varför ska de som jag faktiskt vågar anförtro mig åt bara försvinna?
De få som faktiskt vetat om hela sanningen, alla de är bara borta!
Knappt en suddig figur när jag blundar
Människor jag vet att de funnits,
vet att de pratade många gånger med mig
Men människor som bara känns påhittade
De skulle lika gärna kunna vara fantasier


Eller var det precis så det var?
Är jag ännu ensammare än vad jag faktiskst trodde?
Att de aldrig fanns, aldrig för mig
och aldrig för någon annan heller..

Jag skulle gå till affären efter att jag varit och ätit födelsedagsmiddag hos min vän.
Behövde köpa toapapper, och jag kände direkt att jag egentligen inte vågade.
Rädslan för vad jag kunde råka handla var där redan långt innan jag ens
bestämde mig för att det var viktigt med toapapper.
Men jag insåg att det är lika bra att göra sånt med en gång.

Jag frågade om hon inte ville följa med, och det ville hon!
Tack och lov
vilken fantastisk vän och en så stor tjänst hon gjorde mig
fast det bara var en liten promenad för henne.
Hon vet inte ens hur mycket den lilla gesten betydde för mig
och den lilla överblick hon hade på mig en liten liten stund.
Men den lilla stunden som kunde komma att innebära ännu en hets idag
och kanske imorgon
men förhoppningsvis blir det ingenting imorgon heller,
för nu klarade jag den här kvällen, tack vare henne!

Det känns jätteskönt
fast ångesten ligger kvar efter helgens andra händelser...

Tänk vad lite som kan göra att jag struntar i "planerade hetsar"


Vad lätt det skulle vara om någon bara kunde bestämma
övervaka vad jag handlar och berätta hur ofta och mycket jag skulle äta
vad jag skulle göra eller tänka när ångesten kommer
eller hur man undviker (fast allra helst slutar helt) att hetsa
Men jag törs ju inte
hur skulle det då funka?

Alla pratar om svininfluensan
Vissa har den
andra är livrädda
några ska vaccinera sig
inte jag
Jag vill inte

för det första
vill jag inte få sådana
biverkningar
tänk om jag blir sjuk en längre stund
och hamnar efter i skolan
det har jag inte råd med
tänk om jag får ont i armen som många fått
och inte kan träna
det skulle jag aldrig stå ut med
träningen gör att jag vill fortsätta leva

Så nej
jag tänker inte vaccinera mig

och blir jag sjuk ändå
får influensan och ligger dålig eller dör
ja, då var väl det meningen
och kanske är det lika bra att jag dör
på ett sånt sätt,
så slipper någon undra

Hetsätit och gjort allt som skall därtill!

Två gånger i lördags
en gång idag

Vilken helg jag haft va?!

Har extremt ont i ryggen nu
vet inte var det kommer ifrån.

Har varken tränat idag eller igår,
vilket gör den här helgen ännu mer misslyckad
än vad den kunde vara.

Hoppas ryggen blir bra till imorgon
så jag kan träna då
Kanske är därför jag har ont
för att den vant sig vid att få köra sina mage/rygg övningar varje dag
och så ingenting på två hela dagar.
Funkar det så
eller är det någonting annat?

"If you can't laugh at yourself,
life's gonna seem a whole lot longer than you like.
What do you do?
You laugh.
I'm not saying I don't cry
but in between
I laugh
and I realize how silly it is to take
anything too seriously.
Plus, I look forward to a good cry.
It feels pretty good."



varifrån det kommer har jag glömt för länge sen...
Någon film tror jag som jag såg med K för många många år sen.

Det har blivit så kallt
hösten
vintern
Ligger och fryser om nätterna
alltid
iskalla tår
värmande stickade sockar
Äntligen
nu har jag bytt till mitt duntäcke
nya lakan som
luktar rent och blomsteräng
dom doftar av lycka
täcket känns fluffigt
och varmt
under mina svala fingrar
jag vill bara somna











och aldrig mer vakna...

 

Jag ringde en kär gammal vän, för att fråga om råd och hjälp, stöd och hur jag ska bete mig för att våga säga ifrån. Men innan jag hinner nämna någonting av vad jag känt de senaste veckorna, att det inte varit så här jobbigt i mitt liv på två år. Att även om jag aldrig varit fullständigt nöjd med vem jag är så har jag ändå haft ganska bra perioder. Nu däremot är jag inne i en av de djupaste svackorna och tillbaka där jag var för många år sen när allting startade. Det blir nog inte värre än så här!

 

Jag hinner inte nämna vad jag behöver hjälp och vägledning kring förrän han börjar prata på om hans kompisar problem. Det gjorde mig riktigt förbannat, det hade ändå känts okej om det varit någonting som hänt honom själv eller om jag hade varit en tjej som kan hantera sitt egna liv så pass bra att hon klarar av att lyssna. Men det går inte!

 

Jag har aldrig vågat säga nej förut, jag har alltid tyckt att han snöat in sig på många sidospår och berättat långrandiga saker jag inte riktigt orkar lyssna på. Men jag är för snäll för att säga ifrån, men den här gången orkade jag inte mer. Jag orkar inte höra om folks banala problem när jag själv inte vet om jag vill leva längre… Jag säger inte att andra inte ska få känna sorg, absolut, men häng inte det också över mig!

 

Nu är han borta ur mitt liv. För jag orkar inte mer, snart är jag också borta?

 

Och jag promenerade den långa vägen hem med tårarna rinnandes längs kinderna i bara skenet av fullmånen som stod stark och klar på himelen och skrattade åt mina misslyckanden.

 

Jag vet inte vad jag orkar längre

Vad jag känner att jag ska klara med

Eller borde?

 

Den här veckan har varit den värsta på otroligt länge

Fruktansvärda kvällar och iskalla nätter

Jag har liksom inte längre någon vilja att finnas

Och hur ska jag då klara av att försöka ta på mig saker,

Träffa människor och binda upp mig i grupper eller lova att vara på vissa platser speciella dagar i veckan, jag klarar nog inte längre att ta på mig uppgifter. Det räcker med de sakerna som är viktiga och verkligen måste uträttas. Jag vill klara den här utbildningen och jag vill bli en normal vuxen människa. Det senare tvivlar jag starkt på att jag någonsin kommer uppnå, men jag vill i alla fall klara vägen dit. Även om jag aldrig tror att jag kommer leva lyckligt. Det är inte en sån jag är, varför skulle just jag klara det?

 

Idag tog jag tag i en sak, jag vågade aldrig ringa. Men en kär vän hjälpte mig att skriva ett meddelande, ingen av oss trodde att de skulle bli rasande, men det var precis vad som skedde. Vi läste svaret under tystnad. Hon sa att de borde förstå, jag ville känna mig trygg och hoppades att hon hade rätt. Men det skrämmer mig hur elaka människor kan vara, och hur lite de kan bry sig om en människas välbefinnande efter deras egna personliga intressen. Det gör mig otroligt ledsen och arg.

 

Den andra saken har jag inte vågat ta tag i än, måste göra det innan onsdag, men jag vet fortfarande inte hur man tar tag i sådana saker.