I Hate That I Love You

Jag
Jag har så ont i magen.. uach vad jobbigt komme rinte kunna sova. Men imorgon går det nog över, då ska jag inte äta någonting på hela dagen

Han
Varför har du ont i magen? Och varför ska du inte äta efter simningen? Du behöver inte svälta dig själv för att vara vacker, det är du ändå...

Jag
Behöver kanske inte, men jag vill ändå. Efter en frutkansvärd vecka och en jobbig helg så måste jag..

Han
Nej du måste aldrig. Du kanske tror det men det är fel. (Nej, jag tänker inte ge  mig. Jag tycker om dig för mycket för att det inte ska göra ont i mig med...)

Han
Jag är beredd att försöka, för jag tror att det är möjligt. Jag tror att du k a n bryta mönstret. På riktigt. Men det börjar inte med undantag

Jag
Vad är det för mening?

Han
Varför är et meningslöst? Nu trasas du sönder, slits i stycken, tröttas ut och tynar bort... Är nte hoppet om ett sätt att leva som gör mindre ontnågot värt?

Jag
Visst är det värt att leva ett liv där jag inte behöver göra någon nåt illa. Men jag började hoppas för fyra år sen och ingenting förändras och jag orkar inte ta mig igenom det när jag vet var jag har mig i detta. Jag tynar inte bort - jag sväller!

Han
Vägen må vara skitlång, läskigt mörk och svår att hitta på, men alternativet är ju minst lika illa - och fastlåst... Jag går mycket hellre bredvid dig, bär dig när det behövs, än ser dig fastna här.

Jag
Jag vet inte vad jag ska säga. Är trött. Vill sova nu.

Han
Du behöver inte säga någonting alls. Sov istället... Kram

att det finns så många ställen i den här staden som jag suttit lutad över en toalettstol och spytt.
Jag tänkte på det när jag för första gjorde det på mitt nya jobb. Jag brukar annars vara väldigt feg till att spy på offentliga platser. Men det är otroligt vad den här sjukdomen kan göra med en. Egentligen så vill jag ju inte att någon ska veta om hur jag lever i hemlighet, ja annars hade det ju knappast varit en hemlighet. Jag tycker att det är pinsamt att vara jag och skäms så mycket över hur jag beter mig. Det är väldigt konstigt att jag inte kan hantera mat, och resten av livet, på ett någorlunda normlat sätt. Frågan är väl om jag någonsin kommer att lära mig det? Jag är rädd för vad som kommer hända, men om man ska försöka se det från en helt vanlig människas vinkel så kan det nog inte bli så mycket värre än vad det är nu.

Jag var nog världens sämsta anorektiker när jag var inne på det spåret. Jag klarade ju aldrig att gå ner till min målvikt. Vilken för visso sänktes i takt med att kilona rasade. Jag vad så dålig som anorektiker att jag började äta, till och med hetsäta, överäta och gick upp i vikt igen. Bra. Ja, bra kanske man kan tycka. Men nu mår jag ju så mycket sämre än vad jag gjorde då. Vad har de här kilona gjort med mig? Inte har de gjort mig frisk i alla fall, jag har nog sjunkit mycket djupare ner i sjukdomen än vad jag var då. Nu är det en del av mig, det var det då också. Men nu kommer jag aldrig vara någon utan min sjukdom. Är det ens en sjukdom?

Jag har i alla fall de senaste dagarna tänkt mycket på hur många platser i världen som jag gråtit på.
Spytt på.
I början var det jobbigt, nu vet jag inte vad det är. Jag vill fortfarade inte att någon ska höra. Men det är ofta mycket ljud runt i kring och ibland dubbla dörrar. De värsta ställena är på platser som biografer där det är många toaletter med breda springor både över och under dörrarna, och ett tiotal toaletter i varje rum. Men caféer går aldeles utmärkt, nästan varje café i stockholm, och ett par i andra städer.
Caféer, Flygplatser, Bibliotek, Skolor, Köpcentrum, Parkeringsplatser
Det är väl bara några jag kan komma på. Men det känns konstigt att tänka på det. Att jag ibland letat upp andra toaletter bara för att kunna spy upp allt jag ätit.

Har inte minnen från alla, självklart inte, man har väl normalt sett inte minnen från allt man gjort i livet ändå. Men vissa plaster sitter så djupt inne. Tankarna och känslorna. Allt som var precis då. Vilka jag var med och vilka som satt utanför och väntade på mig, medan de trodde att jag bara hade ett litet längre toalettbesök. Som tjej är det väl också lätt att komma undan med det. Bättra på sminket lite. Fixa till frissyren. Spegla sig.. Ja, allt annat som man gör på en toalett medan jag egentligen bara hann med att hulkandes kräkas upp allt som fanns inne i min mage. Ögonen tårades. En liten skvätt vatten i ansiktet och ett tuggummi sen ute och umgås och vara "helt normal" igen.

Jag vet inte hur jag ska våga berätta för omvärlden om livet jag lever i hemlighet. Jag har äntligen bestämt mig för att jag inte orkar leva i min lögn längre. Det svåra är familjen, några nära vänner och ett par avlägsna har redan koll precis vem jag är och vad jag döljer. Mina föräldrar trodde att jag blev frisk för flera år sen, men det klarade jag inte. Det känns som att alla kommer bli så besvikna på mig. Men sju eller snart åtta år, har inte helt koll på hur länge allt pågått, det är så svårt att komma ifrån det liv jag vant mig vid att leva. Att ta steget och våga bli frisk och leva ett liv som alla andra tjejer gör.

jag älskar att se andra äta

att slippa göra det själv

men lyckan är enom
när andra stoppar sig fulla av sånt som jag inte vill komma i närheten av

äter inte alls..
aldrig mer!

Har bakat så mycket de senaste veckorna..
Idag blev det jordgubbstårta.
Är så stolt över mig själv att jag klarat mig från att äta av den!
Ska klara detta nu

Förra veckan bakade jag andra tårtor, fyra stycken
Det blev en del över
Jag åt ingenting under mottagningen
Stolt  (igen)

Men eftersom det var så mycket över så resulterade det i
ja... någon borde ju kunna lista ut
Hets
spy
hets
hela tiden

Usch!
hatar att jag är så äcklig
Men nu ska jag klara det

Det blev mycket tårta över idag också
Men jag ska iväg nu
och har bestämt mig att jag ska klara det den här gången!
Den här sommaren ska jag bli smal

Beach 09 spelar ingen roll
Jag kan lika gärna sikta på vintern...
årstiden gör det samma
bara jag blir smal snart!

börjar i alla fall bra...
ingen frukost
inget mer än bara te

ska ut och gå nu
springa
eller gå
jag vet inte

Det regnar
Jag bryr mig inte

ska jobba sen
risken finns att jag äter
vill inte
vågar inte
för börjar jag kommer jag inte kunna sluta
och vad kommer alla att tänka om mig då?

"där är hon den tjocka som bara äter"
"inte konstigt att hon ser ut som hon gör"

Jag har sett hur alla tittar på mig
och jag ser vad de tänker

Lika bra att jag inte äter alls idag...
för då vet jag att jag kan klara vad som helst

frukost
lunch
middag

till och med ett mellanmål

normalt?

Ja men så bra då

tränade
massor
det var skönt

en helt normal dag
för en alldeles normal människa
är inte det alldeles perfekt
Det borde ju vara det
Men det känns inte så

Fast det var skönt att få behålla allting en dag
bara en dag
slippa att sitta på golvet i badrummet
med tårarna sprutandes
Får se om jag klarar en till dag

Hoppas att det vänder snart