I Hate That I Love You

Det är nu som livet är mitt 
Jag har fått en stund här på jorden 
Och min längtan har fört mig hit 
Det jag saknat och det jag fått 

Det är ändå vägen jag valt 
Min förtröstan långt bortom orden 
Som har visat en liten bit 
Av den himmel jag aldrig nått 

Jag vill känna att jag lever 
All den tid jag har 
Ska jag leva som jag vill 
Jag vill känna att jag lever 
Veta att jag räcker till 

Jag har aldrig glömt vem jag var 
Jag har bara låtit det sova 
Kanske hade jag inget val 
Bara viljan att finnas kvar 

Jag vill leva lycklig för att jag är jag 
Kunna vara stark och fri 
Se hur natten går mot dag 
Jag är här och mitt liv är bara mitt 
Och den himmel jag trodde fanns 
Ska jag hitta där nånstans 

Jag vill känna att jag levt mitt liv 


Gabriellas sång, Stefan Nilsson, Så som i himelen

borde ta tag i vardagen igen..
okej att jag bara ville vara ensam och inte gå utanför huset.
Men det funkar inte
rastlös
efter bara en dag hemma
Tillbringat hela dagen med att kolla på film.
ganska skönt faktiskt
Men det orkar jag inte mer
har mycket att göra
som egentligen är väldigt viktigt

Var ska jag hitta all den energi jag behöver?

Borde skriva hemtenta
Borde göra klart projektet
Borde åka till min lägenhet
Borde måla klart köket
Måste packa ihop alla mina grejer
och köra över dem till lägenheten innan sista december
Vem har egentligen lust att flytta på nyårsafton?

Imorgon måste jag sätta fart
Gå upp tidigt
Hoppas på att det inte är allt för halt ute
Så att jag kan köra fram och tillbaka och göra viktiga saker

I januari ska jag ta tag i mitt liv igen
fram till dess vill jag bara bli färdig med lägenheten
och flytten.

funderar på att ringa mig in som sjuk till släkten. Ska iväg med pappa till massa människor redan idag.. om bara några timmar. Orkar knappt resa mig ur sängen, är trött och utmattad och ångesten växer varje minut för att tillbringa mer än ett dyng omsvärmad av människor, det gör mig panikslagen. Vill bara stanna hemma hela julen och vänta på att allting ska vara över. Vet inte hur jag ska hantera allt detta.. Middagar med folk jag aldrig träffar annars, glädjeyror som får mig att må illa. julgodis att dö för, men jag kan inte ens titta på det! Vill inte att någon ska se mig...

Längtar efter smala ben och en vacker kropp, är det någonting jag kan få önska mig till jul?! Haft panik de senaste dagarna när jag bara varit tvungen att umgås med folk och äta mat, ännu mer kommer det att bli. Orkar inte detta. Men skönt är det att jag den senaste tiden klarat mig från att hetsa, det är helt otroligt. Kan inte ens börja det längre, lycka. Så länge jag slipper det så är allt annat bättre. Men det gör det inte lättare att umgås med släktingar och vänner. Och dum som jag är har jag anmält mig till en stor middag på Nyår, det kommer förstöra mig, varför gjorde jag det? Jag mår alltid så illa på såna tillställningar.

Nu ska jag försöka ta mig ut i den sista panikjulrushen, trängas med alla andra som inte är färdiga med de svåraste julklapparna till farföräldrar och småkusiner!

Får man sova i timmar och dagar sen? Låsa in sig i en lägenhet med en pensel, färg och en apelsin!

vill äta
försöker
lagar mat, vill ju egentligen
men ändå finns det saker som triggar
och även om det går långsamt så närmar jag mig
gått ner nu
hatar att skriva om vikt
är livrädd att jämföra mig med andra
och vill inte att någon ska göra det med mig
sakta men säkert går det neråt,
även om det pendlar uppåt ibland också
jag kan inte sluta vara beroende av vad vågen visar

hur gör man?

ätit middag idag igen
mår sjukt illa
men kände mig tvungen,
dricker vin
klarar inte det annars

gått ner xkg nu i alla fall
fan vad dum jag är som skriver det (kom på att det var idiotiskt och tog bort det)
vill inte att nån ska veta
bara typ hundra kilo kvar
till jag kan nöja mig
för det är så det kommer bli,
om fem kg kommer gränsen ligga ännu lägre
När kommer jag att vara bra nog?

på lördag ska jag äta middag igen.
och söndag...
...då ska jag på dejt! spännande...

träffade en pojke i lördags.
På den där middagen,
julmiddagen som framkallde enorm ångest.

han följde med genom halva stan
sen promerade vi på mörka gator
upplysta av juldekorationer..

Hem till honom,
satt och pratade hela natten
bytte erfarenheter och historier från förr.

alarmet ringde, slet mig tillbaka till verkligheten
-måsten

kvällen av slutades med en promenad genom staden
dess blinkande juleljus
hålla handen
juldekorationer och igenombomade marknader
levande stad, så stilla på lucianatten
promenerade bort och iväg,
såg NKs julskyltning
och kvällen avslutades med en kyss
ett löfte om att ses igen

nu kan jag inte äta längre,
och ändå vill jag
det tar emot
det är någonting annat som upptar mina tankar nu
livrädd att förlora någonting jag ännu inte har,
men jag skjuter de tankarna framför mig ett tag till

orkar inte ens skriva längre.. det som ändå brukar göra att det blir lite lättare. Skriva ord bara rakt från hjärtat, precis det jag tänker på just då. Men i flera dagar nu har jag bara gått in på inloggningssidan på bloggen, men aldrig vågat logga in. Har inte velat för jag är rädd för vad jag ska skriva. Vill inte vara den jag är nu, jag hatar allt.

Orkar aldrig gå till skolan längre.
Det jobbigaste nu är att jag måste komma iväg till universitetet om dagarna, för vi håller på med grupparbeten, och det kan inte göras utan mig. Varför kan det inte vara som på gymnasiet ibland, där man kunde missa vissa saker men ändå överleva..

Orkar inte längre svara i telefon
sviker de få vänner jag har kvar
snart är de väl också borta

En vän blev arg på mig idag, för att jag inte ville äta. Undrar om hon fattar...
jag misstänker att hon har samma problem själv, det är kanske lättare att se igenom då?
Det enda hon och jag pratar om är vad vi ska äta, vilken mat vi ska laga, vad vi längtar efter och hur mycket vi vill baka.. Men vi gör nästan aldrig någonting av det ihop.

Orkar inte längre sova, eller jag vill kanske inte ens..
sitter uppe hela nätterna för jag kan aldrig somna.
Inte för att jag gör ett försök
men gör jag det ligger jag och tänker på hur mycket jag hatar mig själv

Varför ska det vara så här? Nu är det ju snart jul och allt.. ledighet och nyköpt lägenhet att flytta in i. Jag har så mycket framför mig men ser inte fram emot någonting längre.

Ska på middag på lördag och på måndag. Går inte på den som är om en vecka. Jag klarar inte av tre julmiddagar samma vecka. Alla undrar varför, frågar varför jag inte ska gå. Jag skyller på annat, det värsta är nog att jag sagt olika till olika människor, bara de inte pratar med varandra och inser att jag bara försöker komma på ett sätt att fly undan den.

Orkar inte ens träna längre..
hade många många dagars uppehåll, gjorde ingenting
fast jag ville
Sen började jag igen
kommer iväg ibland
men det finns ingen energi till att både plugga med gruppen och träna varje dag
Jag har börjat prata med de på gymmet och de flesta känner igen mig
Frågar varför jag varit borta
Försöker hitta på ursäkter, att jag varit sjuk eller bortrest. Haha.. Jag lurar bara mig själv och kommer aldrig uppnå mina mål. För tränarna där pratar om att det är så viktigt att ha mål, och de hjälper mig att uppnå dem. Fast de inte vet hela sanningen. Det gör ingenting, lika bra att det får vara så..

Sorry, både för att jag inte skrivit på länge och för att när jag för en gångs skull gör det skriver alldeles för mycket.

Jag har börjat inse att jag prioriterar att träna högre än att gå ut och träffa kompisar. Och då menar jag inte bara fester av det röjigaste slaget. Jag hoppar över middagar med nyvunna (och snart förlorade?) vänner, fika efter föreläsning tillsammans med folk från klassen. Olika get togethers, fester eller brunscher... Mest är det för jag tycker att träningen är roligare. Men är det inte roligt att ha vänner att umgås med, prata, skratta och ha roligt tillsammans. Men mycket hoppar jag över för att jag bara inte klarar av att äta när jag inte vet vad det blir eller när. Jag måste verkligen få veta exakt hur mycket och när jag ska äta under en dag för att slippa göra massa idiotiska saker som jag får för mig. Nu har jag antligen kommit på att jag kan fakiskt sitta med utan att äta, eller bara ta med någonting eget. Jag vill ju egentligen vara med, men jag orkar inte med att det ska vara så jobbigt för mig.

Ska säga som jag brukar! Att jag inte hetsat på flera dagar, men som vanligt är det väl bara två dagar det handlar om när jag får den känslan... Hm, tänka tänka tänka... Lördags, ja vad var det jag sa. Två dagar sen. Undrar när jag ska få den känslan och det faktiskt kommer att vara länge sen på riktigt?