kan drömmar vara sanna?
I natt drömde jag jättemycket.
Jag brukar egentligen aldrig bry mig om vad det är jag drömmer eller vad det skulle kunna betyda, jag tror nog inte riktigt på det där med att tolka drömmar. Men nu i natt så börjar jag undra vad jag ska tänka. Jag har bara drömt om människor som fanns tidigare i mitt liv, folk som jag tappat kontakten med av olika anledningar. Ingenting drastiskt, bara tråkigt.
Den drömmen jag minns starkast var om kyrkan. Jag har tänkt att gå dit på söndag och har egentligen inte tänkt så mycket på det, så jag förstår inte varför drömmen kunde påverka mig så mycket. Ja drömde i alla fall att jag gick dit, själv som jag hade tänkt. Jag bryrmig inte om ifall någon jag känner är där, även om det kan vara trevligare. OCh som jag trodde så hittade jag ingen att sitta bredvid och kyrkan fylldes långsamt med folk. Jag lämnade min jacka på en av stolarna på andra våningen, även om jag gick ner för att leta plats senare.
Jag irrade runt i hela kyrksalen och provade olika platser och blev mer och mer förtvivlad. Tiden till gudstjänsten skulle börja blev bara kortare och det fanns inte många platser kvar. Jag börjar gråta och sitter mellan främmande männsikor i en bänk men känner att jag bara måste flytta på mig, jag provar ännu en plats innan jag kommer på att jag vill sitta på andra läktaren.
Jag springer upp mot scenen där pastorn har börjat med inleningsorden och känner hur alla stirrar på mig medan jag fortsätter upp för trappen för att hitta en plats att sitta på. Till slut hamnar jag längt upp i ett hörn. Jag gråter fortfarande och tårarna rinner ner för kinderna, efter ett tag upptäcker jag att jag hamnat bredivd många av mina gamla vänner, pojkvännen jag hade under gymnasiet sitter framför mig och alla hans kompisar sitter också där. Jag får panik och måste springa därifrån, jag krånglar mig ut genom gångarna och inser att jag glömt var min jacka ligger men det struntar jag i, för jag måste därifrån. Det var en sjukt jobbig känlsa som infann sig av att alla satt och stirrade på mig jag verkligen kände hur deras tankar malde på om hur dålig jag skulle vara och att jag inte borde vara där.
Ett tag efter detta, jag undrar om jag kanske till och med vaknade till en stund innan jag fortsatte drömma att jag skulle gå fram till någon som skulle be för mig. Jag har aldrig vågat göra det, men i drömmar är allting lättare. Men väl där framme sa jag, till honom som ville be för att jag skulle bli bättre, att jag inte ville vara kristen längre. Men jag tänkte att så kan man ju inte säga, och jag frågade om man bara kunde bestämma sånt själv?
Jag har fortfarande planer på att gå till kyrkan på söndag men nu kommer allt kännas helt annorlunda och jag får en känsla av att jag måste gå fram mot slutet och fråga om någon kan be för mig. Jag känner mig också tvungen att fråga om man själv kan bestämma om man ska vara kristen eller inte, tänk om det inte är meningen att jag ska vara det? Allt är ju helt värdelöst ändå, känns inte som att jag klarar någonting så varför skulle Gud orka lägga tid på mig.
Jag brukar egentligen aldrig bry mig om vad det är jag drömmer eller vad det skulle kunna betyda, jag tror nog inte riktigt på det där med att tolka drömmar. Men nu i natt så börjar jag undra vad jag ska tänka. Jag har bara drömt om människor som fanns tidigare i mitt liv, folk som jag tappat kontakten med av olika anledningar. Ingenting drastiskt, bara tråkigt.
Den drömmen jag minns starkast var om kyrkan. Jag har tänkt att gå dit på söndag och har egentligen inte tänkt så mycket på det, så jag förstår inte varför drömmen kunde påverka mig så mycket. Ja drömde i alla fall att jag gick dit, själv som jag hade tänkt. Jag bryrmig inte om ifall någon jag känner är där, även om det kan vara trevligare. OCh som jag trodde så hittade jag ingen att sitta bredvid och kyrkan fylldes långsamt med folk. Jag lämnade min jacka på en av stolarna på andra våningen, även om jag gick ner för att leta plats senare.
Jag irrade runt i hela kyrksalen och provade olika platser och blev mer och mer förtvivlad. Tiden till gudstjänsten skulle börja blev bara kortare och det fanns inte många platser kvar. Jag börjar gråta och sitter mellan främmande männsikor i en bänk men känner att jag bara måste flytta på mig, jag provar ännu en plats innan jag kommer på att jag vill sitta på andra läktaren.
Jag springer upp mot scenen där pastorn har börjat med inleningsorden och känner hur alla stirrar på mig medan jag fortsätter upp för trappen för att hitta en plats att sitta på. Till slut hamnar jag längt upp i ett hörn. Jag gråter fortfarande och tårarna rinner ner för kinderna, efter ett tag upptäcker jag att jag hamnat bredivd många av mina gamla vänner, pojkvännen jag hade under gymnasiet sitter framför mig och alla hans kompisar sitter också där. Jag får panik och måste springa därifrån, jag krånglar mig ut genom gångarna och inser att jag glömt var min jacka ligger men det struntar jag i, för jag måste därifrån. Det var en sjukt jobbig känlsa som infann sig av att alla satt och stirrade på mig jag verkligen kände hur deras tankar malde på om hur dålig jag skulle vara och att jag inte borde vara där.
Ett tag efter detta, jag undrar om jag kanske till och med vaknade till en stund innan jag fortsatte drömma att jag skulle gå fram till någon som skulle be för mig. Jag har aldrig vågat göra det, men i drömmar är allting lättare. Men väl där framme sa jag, till honom som ville be för att jag skulle bli bättre, att jag inte ville vara kristen längre. Men jag tänkte att så kan man ju inte säga, och jag frågade om man bara kunde bestämma sånt själv?
Jag har fortfarande planer på att gå till kyrkan på söndag men nu kommer allt kännas helt annorlunda och jag får en känsla av att jag måste gå fram mot slutet och fråga om någon kan be för mig. Jag känner mig också tvungen att fråga om man själv kan bestämma om man ska vara kristen eller inte, tänk om det inte är meningen att jag ska vara det? Allt är ju helt värdelöst ändå, känns inte som att jag klarar någonting så varför skulle Gud orka lägga tid på mig.
Kommentarer
Trackback
