I Hate That I Love You

Idag tänker jag bara inte gå utanför dörren.. jag vet inte ens om jag kommer göra någonting viktigt under denna dagen alls. Jag vill inte. Jag vill inte att någon ska se mig eller prata med mig. Har inte svarat i telefonen och har inga planer på att göra det heller.

hahaha

vad världen hånler mot mig just nu. Det är som att bara jag nämner orden att det skulle gå bra för mig, att jag kunde vara nöjd eller att jag faktikst mår helt okej så vänder allt fortare än kvickt. Självklart slutade onsdagen med hets, vad trodde jag? Hur skulle det annars vara, det är precis som vanligt. Just när jag kommit in i ett bra ättempo och känner mig nöjd över att kunna äta och känner att jag presterar bra på träningen, ja just då måste allt bli helt tvärt om.

Ända sen i ondags har jag levt i en dimma, dagarna har varit enormt långa och jag vet inte vad som hänt när. Vilket som var i morse eller dagen före. Jag vet inte längre vad som är morgon eller kväll, eller när jag ska vara vaken.

Jag har haft konstant huvudvärk och ligger vaken många timmar om nätterna innan jag äntligen lyckas sluta ögonen för att få sova i några timmar. Det blir aldrig lugn och ro, jag kan aldrig hitta till mig själv.

Jag orkar inte detta längre, jag vill bara att allting ska kännas som det gjorde i onsdags eftermiddags.. När jag kunde glömma det som brukar vara för bara en stund.

Ända sen dess har jag levt i ett hetsätningsmaraton med mig själv. Lock i öronen och det svider i hela kroppen. Igår vaknade jag tidigt av att jag blödde näsblod. När ska detta elände ta slut.

Låt mig bara få vakna upp från denna hemska mardröm!
Låt mig få veta att ingenting av det här är sant...

jag har blivit otroligt bra på att äta den här veckan!
Känns som att det varat i en evighet och att jag verkligen är på väg att bli en pigg och glad människa som klarar av livet, men så tänker jag efter och inser att det bara är två dagar som varit bra. Men det är en evighet för mig och jag känner mig otroligt glad och nöjd över att jag klarar det, och inte minst för att jag äter (jag ska inte säga utan) men med mindre ångest och försöker vara nöjd med mig. Träningen hjälper mig, tränade jag inte varje dag skulle jag känna mig jättemisslyckad men att veta att jag bli piggare och gladare av träningen och av att veta att jag äter rätt gör mig glad. Jag är för första gången på länge glad att vara jag.

Sen är det också ett enormt plus att jag fått en urgullig bästis, som tycker att mat och måltider är bland det viktigaste i vardagen. Hon är jätteduktig på att äta regelbundet och inte hetsa i sig, tugga i lugn och ro och aldrig stressa innan eller efter måltider. Hon är perfekt för mig och jag mår bra av att umgås med henne. Hon är mycket smalare än jag, coh till en början var det jobbigt, men det är ingenting jag tänker på längre. Hon är en fantastisk människa och vi har roligt ihop det är det viktigaste. Vi är så lika också på så många sätt, det är jättekul att ha någon som förstår vad jag tänker och hur jag är, även om vi inte delar de allra djupaste tankarna, vi har ju trots allt bara kännt varandra den här terminen.

Lycka!

Varför ska jag alltid förlora de vänner som börja komma mig inpå djupet?
Varför klarar jag aldrig av att vända mig till någon och berätta om hur jag egenligen är och tänker?
Varför kan jag inte bara umgås på ett normalt, mysigt och trevligt sätt!
Varför ska de som jag faktiskt vågar anförtro mig åt bara försvinna?
De få som faktiskt vetat om hela sanningen, alla de är bara borta!
Knappt en suddig figur när jag blundar
Människor jag vet att de funnits,
vet att de pratade många gånger med mig
Men människor som bara känns påhittade
De skulle lika gärna kunna vara fantasier


Eller var det precis så det var?
Är jag ännu ensammare än vad jag faktiskst trodde?
Att de aldrig fanns, aldrig för mig
och aldrig för någon annan heller..

Jag skulle gå till affären efter att jag varit och ätit födelsedagsmiddag hos min vän.
Behövde köpa toapapper, och jag kände direkt att jag egentligen inte vågade.
Rädslan för vad jag kunde råka handla var där redan långt innan jag ens
bestämde mig för att det var viktigt med toapapper.
Men jag insåg att det är lika bra att göra sånt med en gång.

Jag frågade om hon inte ville följa med, och det ville hon!
Tack och lov
vilken fantastisk vän och en så stor tjänst hon gjorde mig
fast det bara var en liten promenad för henne.
Hon vet inte ens hur mycket den lilla gesten betydde för mig
och den lilla överblick hon hade på mig en liten liten stund.
Men den lilla stunden som kunde komma att innebära ännu en hets idag
och kanske imorgon
men förhoppningsvis blir det ingenting imorgon heller,
för nu klarade jag den här kvällen, tack vare henne!

Det känns jätteskönt
fast ångesten ligger kvar efter helgens andra händelser...

Tänk vad lite som kan göra att jag struntar i "planerade hetsar"


Vad lätt det skulle vara om någon bara kunde bestämma
övervaka vad jag handlar och berätta hur ofta och mycket jag skulle äta
vad jag skulle göra eller tänka när ångesten kommer
eller hur man undviker (fast allra helst slutar helt) att hetsa
Men jag törs ju inte
hur skulle det då funka?

Alla pratar om svininfluensan
Vissa har den
andra är livrädda
några ska vaccinera sig
inte jag
Jag vill inte

för det första
vill jag inte få sådana
biverkningar
tänk om jag blir sjuk en längre stund
och hamnar efter i skolan
det har jag inte råd med
tänk om jag får ont i armen som många fått
och inte kan träna
det skulle jag aldrig stå ut med
träningen gör att jag vill fortsätta leva

Så nej
jag tänker inte vaccinera mig

och blir jag sjuk ändå
får influensan och ligger dålig eller dör
ja, då var väl det meningen
och kanske är det lika bra att jag dör
på ett sånt sätt,
så slipper någon undra

Hetsätit och gjort allt som skall därtill!

Två gånger i lördags
en gång idag

Vilken helg jag haft va?!

Har extremt ont i ryggen nu
vet inte var det kommer ifrån.

Har varken tränat idag eller igår,
vilket gör den här helgen ännu mer misslyckad
än vad den kunde vara.

Hoppas ryggen blir bra till imorgon
så jag kan träna då
Kanske är därför jag har ont
för att den vant sig vid att få köra sina mage/rygg övningar varje dag
och så ingenting på två hela dagar.
Funkar det så
eller är det någonting annat?

"If you can't laugh at yourself,
life's gonna seem a whole lot longer than you like.
What do you do?
You laugh.
I'm not saying I don't cry
but in between
I laugh
and I realize how silly it is to take
anything too seriously.
Plus, I look forward to a good cry.
It feels pretty good."



varifrån det kommer har jag glömt för länge sen...
Någon film tror jag som jag såg med K för många många år sen.

Det har blivit så kallt
hösten
vintern
Ligger och fryser om nätterna
alltid
iskalla tår
värmande stickade sockar
Äntligen
nu har jag bytt till mitt duntäcke
nya lakan som
luktar rent och blomsteräng
dom doftar av lycka
täcket känns fluffigt
och varmt
under mina svala fingrar
jag vill bara somna











och aldrig mer vakna...

 

Jag ringde en kär gammal vän, för att fråga om råd och hjälp, stöd och hur jag ska bete mig för att våga säga ifrån. Men innan jag hinner nämna någonting av vad jag känt de senaste veckorna, att det inte varit så här jobbigt i mitt liv på två år. Att även om jag aldrig varit fullständigt nöjd med vem jag är så har jag ändå haft ganska bra perioder. Nu däremot är jag inne i en av de djupaste svackorna och tillbaka där jag var för många år sen när allting startade. Det blir nog inte värre än så här!

 

Jag hinner inte nämna vad jag behöver hjälp och vägledning kring förrän han börjar prata på om hans kompisar problem. Det gjorde mig riktigt förbannat, det hade ändå känts okej om det varit någonting som hänt honom själv eller om jag hade varit en tjej som kan hantera sitt egna liv så pass bra att hon klarar av att lyssna. Men det går inte!

 

Jag har aldrig vågat säga nej förut, jag har alltid tyckt att han snöat in sig på många sidospår och berättat långrandiga saker jag inte riktigt orkar lyssna på. Men jag är för snäll för att säga ifrån, men den här gången orkade jag inte mer. Jag orkar inte höra om folks banala problem när jag själv inte vet om jag vill leva längre… Jag säger inte att andra inte ska få känna sorg, absolut, men häng inte det också över mig!

 

Nu är han borta ur mitt liv. För jag orkar inte mer, snart är jag också borta?

 

Och jag promenerade den långa vägen hem med tårarna rinnandes längs kinderna i bara skenet av fullmånen som stod stark och klar på himelen och skrattade åt mina misslyckanden.

 

Jag vet inte vad jag orkar längre

Vad jag känner att jag ska klara med

Eller borde?

 

Den här veckan har varit den värsta på otroligt länge

Fruktansvärda kvällar och iskalla nätter

Jag har liksom inte längre någon vilja att finnas

Och hur ska jag då klara av att försöka ta på mig saker,

Träffa människor och binda upp mig i grupper eller lova att vara på vissa platser speciella dagar i veckan, jag klarar nog inte längre att ta på mig uppgifter. Det räcker med de sakerna som är viktiga och verkligen måste uträttas. Jag vill klara den här utbildningen och jag vill bli en normal vuxen människa. Det senare tvivlar jag starkt på att jag någonsin kommer uppnå, men jag vill i alla fall klara vägen dit. Även om jag aldrig tror att jag kommer leva lyckligt. Det är inte en sån jag är, varför skulle just jag klara det?

 

Idag tog jag tag i en sak, jag vågade aldrig ringa. Men en kär vän hjälpte mig att skriva ett meddelande, ingen av oss trodde att de skulle bli rasande, men det var precis vad som skedde. Vi läste svaret under tystnad. Hon sa att de borde förstå, jag ville känna mig trygg och hoppades att hon hade rätt. Men det skrämmer mig hur elaka människor kan vara, och hur lite de kan bry sig om en människas välbefinnande efter deras egna personliga intressen. Det gör mig otroligt ledsen och arg.

 

Den andra saken har jag inte vågat ta tag i än, måste göra det innan onsdag, men jag vet fortfarande inte hur man tar tag i sådana saker.

usch vad jag hatar min äckliga kropp
förvånade mig sjäv
med att den sista tiden
konstigt nog haft
lite mer personliga inlägg
om vad jag gör
och vem jag är
mer än bara mina hattankar
det känns till och med som att vissa har varit
riktigt glada
det är nästan jag
jag vill vara den
som är glad
men nu känner jag mig hemsk
värdelös
tjockare än någonsin
äcklig
jag hatar min äckliga kropp
vill bara försvinna
förstöra mig själv

jag orkar inte!
vill inte!
Aldrig mer

men alla blev involvereade i min panikartade mage
haha
Hade så sjukt ont
men det var skönt att vi hängde vid ett bord i några timmar
då hann både jag och magen lugna ner oss
Förutom att jag när jag var på vägen tillbaka till bordet efter att ha varit på en liten promenad
träffade på en kille som jag mötte för två veckor sen
fast vi såg typ inte varandra
eller vi fick aldrig ögonkontakt
Stört
magen gjorde volter
och än en gång så fick jag ont
av nervositet
visste inte om jag ville träffa honom
fast JO det ville jag ju
men jag ändrade mig under kvällen
och insåg att jag hellre är med mina vänner
har kul
istället för att stå dagarna i ända och fundera på en kille
som egentligen inte är nåt för mig

Blev i vilket fall som helst en otroligt bra kväll
alla goa vänner och nästan hela klassen
gick hem typ först, men jag är sån
jag är alltid den som bryter upp och går hem

Fy vad jag ahr ont
Är livrädd inför tentor att någonting ska hända för att jag ätit för lite, för dåligt, tränat för mycket eller spytt för ofta.. Därför äter jag alltid mängder inför tentor, inte hets alltså, det klarar jag mig ifrån de här dagarna av ngåon konstig anledning.

Jag bara laddar flera gånger om. Havregrynsgröt, ägg, knäckebröd med pastej, kaffe, kaffe, vatten, saft, ägg, avocado.. och så mitt i allt detta en liten promenad i solskenet. =)

Så under tentan ännu mer, saft, kaffe, ett paket mandlar, vatten, smoothie, springa på toaletten stup i kvarten, antagligen inte så populärt hos tentavakterna.

Men nu har jag så sinnessjukt ont i magen att det inte är sant. Tänkte försöka äta middag för ikväll blir det tentafest, men nu vet jag inte om jag klarar det. Mår jätteilla och inte nog med allt jag åt innan tentan (och under tentan) så fick jag två lakritsbitar av en tjej i klassen när allt var slut. Det var som att sockret vände min mage ut och in, nu klarar jag knappt att stå upp.

Och visst, så är det kanske lite det att nervositeten släppt nu. Men det är jättejobbigt..
Det är alltid såhär när jag för en gångs skull äter massor och ordentligt på en dag....

Kanske borde sluta med sockret helt, och satsa på att äta massa vanliga mellanmål istället. Det verkar ju nästan som att jag klarar mig utan att h-ä då, och slipper jag det och dess följder så är jag lycklig!

Nä, nu ska jag springa det är tentafest!

på att det alltid ska vara tv och radioprogram om ätstörningar
Jag orkar inte lyssna
vet inte om jag ska ta åt mig eller låtsas om ingenting

Är trött på alla människor som ringer in i radio
och berättar om dem själva.
"Jag har anorexi" "Jag var ätstörd när jag var 15-20år"
Blir trött på att alla ska söka uppmärksamhet

Orkar inte!
Vill inte lyssna

Drar ut och springer istället...
Vill bara vara i mina egna tankar

Men det har ändå varit en rätt bra dag =)
inte fått så mycket pluggat som jag borde
men men
jag får väl hoppas att jag klarar tentan
sen får jag försöka att lägga mer energi på viktiga saker framöver

Dagen började rätt bra
lite frukost
lite kaffe
lite skola
lite apelsin
glömde visst bort lunchen
på riktigt
ändå var jag tvungen att ljuga
när jag insåg att jag glömt
och råkade försäga mig
trasslade in mig i en konstig historia
kom ur den tillslut

lite middag
lite vänner
lite te
lite fika

sen brast det
det som borde varit bra!
hets och illamående
jag som faktiskt varit nöjd med dagen
jag som promenerade runt
och tänkte på vad jag ätit
och insåg att det var en hel del
men någonting som jag
faktiskt
kunde vara nöjd med

Sur för att det var tvungen att bli förstört
1000 kcal
till ingen nytta

Blev en mycket senare kväll än vad jag tänkt. Blev överbjuden till en vän på en kopp te =)
Det behövdes verkligen!
värmen från teet
men likaväl
värmen från vänner som finns omkring en
Vi tog en promenad först också
till affären
han skulle ha frukost
jag ville titta på mat
det slutade med att jag
handlade blåbär

nu är jag hemma igen.
borde sova med en gång
men musiken spelade fortfarande genom högtalarna
och datorn stod på

Är,
trots allt
nöjd med hur den här dagen slutade.

Nu ska jag ta ett varmt bad!
eller bara en väldigt lång dusch,
jag ska i alla fall se till att bli varm
har inte haft fönstret öppet på hela dagen
annars brukar jag envisas med att hålla det öppet
för att jag tycker om kylan
men också för att jag tycker det känns fräscht
med lite frisk luft
men idag vill jag vara varm
fast jag är en isbit

sen ska jag sova
somna till en film
tidigt!
ta igen lite...
sen idioterna höll mig vaken halva natten
upp tidigt imorgon
helst innan solen vaknar
träna
vill få armmuskler
jag är nog frisk nu
jag tycker det
Så nu ska jag sätta igång med träningen igen

Jag och en kompis har kommit
på
mål
vi har varsit mål att uppnå
på två månader
i januari ska vi träffas
och visa varandra vad vi klarat
om vi klarat
Får se hur det går
men det känns kul att sikta mot någonting
som man har en vän att luta sig mot i
även om våra mål är olika
så kan vi stötta varandra

nu: värme!

Apelsinen hoppade jag över.
ville
vågade
inte
jag vet inte vilket
mandlarna delade jag med en vän

Men vad gör jag egentligen??

Svullna ögon
av förkylningen? eller inte
Tårarna rinner
Gråten sitter fast i halsen

Varför blir det aldrig som jag vill?
Varför vet jag inte hur jag ska vara?

lyssnar på musik
borde plugga


Now everything is cool as long as I'm getting thinner

Jag ska äta 20 mandlar idag och en apelsin
Det är i alla fall vad jag tar med mig

har redan ätit en matsked linfrön och en matsked havregryn

Kaffe kaffe kaffe

Är pigg och glad trots förkylning och idioter till grannar