I Hate That I Love You

Jag skulle gå till affären efter att jag varit och ätit födelsedagsmiddag hos min vän.
Behövde köpa toapapper, och jag kände direkt att jag egentligen inte vågade.
Rädslan för vad jag kunde råka handla var där redan långt innan jag ens
bestämde mig för att det var viktigt med toapapper.
Men jag insåg att det är lika bra att göra sånt med en gång.

Jag frågade om hon inte ville följa med, och det ville hon!
Tack och lov
vilken fantastisk vän och en så stor tjänst hon gjorde mig
fast det bara var en liten promenad för henne.
Hon vet inte ens hur mycket den lilla gesten betydde för mig
och den lilla överblick hon hade på mig en liten liten stund.
Men den lilla stunden som kunde komma att innebära ännu en hets idag
och kanske imorgon
men förhoppningsvis blir det ingenting imorgon heller,
för nu klarade jag den här kvällen, tack vare henne!

Det känns jätteskönt
fast ångesten ligger kvar efter helgens andra händelser...

Tänk vad lite som kan göra att jag struntar i "planerade hetsar"


Vad lätt det skulle vara om någon bara kunde bestämma
övervaka vad jag handlar och berätta hur ofta och mycket jag skulle äta
vad jag skulle göra eller tänka när ångesten kommer
eller hur man undviker (fast allra helst slutar helt) att hetsa
Men jag törs ju inte
hur skulle det då funka?