I Hate That I Love You

Jag ringde en kär gammal vän, för att fråga om råd och hjälp, stöd och hur jag ska bete mig för att våga säga ifrån. Men innan jag hinner nämna någonting av vad jag känt de senaste veckorna, att det inte varit så här jobbigt i mitt liv på två år. Att även om jag aldrig varit fullständigt nöjd med vem jag är så har jag ändå haft ganska bra perioder. Nu däremot är jag inne i en av de djupaste svackorna och tillbaka där jag var för många år sen när allting startade. Det blir nog inte värre än så här!

Jag hinner inte nämna vad jag behöver hjälp och vägledning kring förrän han börjar prata på om hans kompisar problem. Det gjorde mig riktigt förbannat, det hade ändå känts okej om det varit någonting som hänt honom själv eller om jag hade varit en tjej som kan hantera sitt egna liv så pass bra att hon klarar av att lyssna. Men det går inte!

Jag har aldrig vågat säga nej förut, jag har alltid tyckt att han snöat in sig på många sidospår och berättat långrandiga saker jag inte riktigt orkar lyssna på. Men jag är för snäll för att säga ifrån, men den här gången orkade jag inte mer. Jag orkar inte höra om folks banala problem när jag själv inte vet om jag vill leva längre… Jag säger inte att andra inte ska få känna sorg, absolut, men häng inte det också över mig!

Nu är han borta ur mitt liv. För jag orkar inte mer, snart är jag också borta?

Och jag promenerade den långa vägen hem med tårarna rinnandes längs kinderna i bara skenet av fullmånen som stod stark och klar på himelen och skrattade åt mina misslyckanden.