I Hate That I Love You

Jag
Jag har så ont i magen.. uach vad jobbigt komme rinte kunna sova. Men imorgon går det nog över, då ska jag inte äta någonting på hela dagen

Han
Varför har du ont i magen? Och varför ska du inte äta efter simningen? Du behöver inte svälta dig själv för att vara vacker, det är du ändå...

Jag
Behöver kanske inte, men jag vill ändå. Efter en frutkansvärd vecka och en jobbig helg så måste jag..

Han
Nej du måste aldrig. Du kanske tror det men det är fel. (Nej, jag tänker inte ge  mig. Jag tycker om dig för mycket för att det inte ska göra ont i mig med...)

Han
Jag är beredd att försöka, för jag tror att det är möjligt. Jag tror att du k a n bryta mönstret. På riktigt. Men det börjar inte med undantag

Jag
Vad är det för mening?

Han
Varför är et meningslöst? Nu trasas du sönder, slits i stycken, tröttas ut och tynar bort... Är nte hoppet om ett sätt att leva som gör mindre ontnågot värt?

Jag
Visst är det värt att leva ett liv där jag inte behöver göra någon nåt illa. Men jag började hoppas för fyra år sen och ingenting förändras och jag orkar inte ta mig igenom det när jag vet var jag har mig i detta. Jag tynar inte bort - jag sväller!

Han
Vägen må vara skitlång, läskigt mörk och svår att hitta på, men alternativet är ju minst lika illa - och fastlåst... Jag går mycket hellre bredvid dig, bär dig när det behövs, än ser dig fastna här.

Jag
Jag vet inte vad jag ska säga. Är trött. Vill sova nu.

Han
Du behöver inte säga någonting alls. Sov istället... Kram

att det finns så många ställen i den här staden som jag suttit lutad över en toalettstol och spytt.
Jag tänkte på det när jag för första gjorde det på mitt nya jobb. Jag brukar annars vara väldigt feg till att spy på offentliga platser. Men det är otroligt vad den här sjukdomen kan göra med en. Egentligen så vill jag ju inte att någon ska veta om hur jag lever i hemlighet, ja annars hade det ju knappast varit en hemlighet. Jag tycker att det är pinsamt att vara jag och skäms så mycket över hur jag beter mig. Det är väldigt konstigt att jag inte kan hantera mat, och resten av livet, på ett någorlunda normlat sätt. Frågan är väl om jag någonsin kommer att lära mig det? Jag är rädd för vad som kommer hända, men om man ska försöka se det från en helt vanlig människas vinkel så kan det nog inte bli så mycket värre än vad det är nu.

Jag var nog världens sämsta anorektiker när jag var inne på det spåret. Jag klarade ju aldrig att gå ner till min målvikt. Vilken för visso sänktes i takt med att kilona rasade. Jag vad så dålig som anorektiker att jag började äta, till och med hetsäta, överäta och gick upp i vikt igen. Bra. Ja, bra kanske man kan tycka. Men nu mår jag ju så mycket sämre än vad jag gjorde då. Vad har de här kilona gjort med mig? Inte har de gjort mig frisk i alla fall, jag har nog sjunkit mycket djupare ner i sjukdomen än vad jag var då. Nu är det en del av mig, det var det då också. Men nu kommer jag aldrig vara någon utan min sjukdom. Är det ens en sjukdom?

Jag har i alla fall de senaste dagarna tänkt mycket på hur många platser i världen som jag gråtit på.
Spytt på.
I början var det jobbigt, nu vet jag inte vad det är. Jag vill fortfarade inte att någon ska höra. Men det är ofta mycket ljud runt i kring och ibland dubbla dörrar. De värsta ställena är på platser som biografer där det är många toaletter med breda springor både över och under dörrarna, och ett tiotal toaletter i varje rum. Men caféer går aldeles utmärkt, nästan varje café i stockholm, och ett par i andra städer.
Caféer, Flygplatser, Bibliotek, Skolor, Köpcentrum, Parkeringsplatser
Det är väl bara några jag kan komma på. Men det känns konstigt att tänka på det. Att jag ibland letat upp andra toaletter bara för att kunna spy upp allt jag ätit.

Har inte minnen från alla, självklart inte, man har väl normalt sett inte minnen från allt man gjort i livet ändå. Men vissa plaster sitter så djupt inne. Tankarna och känslorna. Allt som var precis då. Vilka jag var med och vilka som satt utanför och väntade på mig, medan de trodde att jag bara hade ett litet längre toalettbesök. Som tjej är det väl också lätt att komma undan med det. Bättra på sminket lite. Fixa till frissyren. Spegla sig.. Ja, allt annat som man gör på en toalett medan jag egentligen bara hann med att hulkandes kräkas upp allt som fanns inne i min mage. Ögonen tårades. En liten skvätt vatten i ansiktet och ett tuggummi sen ute och umgås och vara "helt normal" igen.

Jag vet inte hur jag ska våga berätta för omvärlden om livet jag lever i hemlighet. Jag har äntligen bestämt mig för att jag inte orkar leva i min lögn längre. Det svåra är familjen, några nära vänner och ett par avlägsna har redan koll precis vem jag är och vad jag döljer. Mina föräldrar trodde att jag blev frisk för flera år sen, men det klarade jag inte. Det känns som att alla kommer bli så besvikna på mig. Men sju eller snart åtta år, har inte helt koll på hur länge allt pågått, det är så svårt att komma ifrån det liv jag vant mig vid att leva. Att ta steget och våga bli frisk och leva ett liv som alla andra tjejer gör.

jag älskar att se andra äta

att slippa göra det själv

men lyckan är enom
när andra stoppar sig fulla av sånt som jag inte vill komma i närheten av

äter inte alls..
aldrig mer!

Har bakat så mycket de senaste veckorna..
Idag blev det jordgubbstårta.
Är så stolt över mig själv att jag klarat mig från att äta av den!
Ska klara detta nu

Förra veckan bakade jag andra tårtor, fyra stycken
Det blev en del över
Jag åt ingenting under mottagningen
Stolt  (igen)

Men eftersom det var så mycket över så resulterade det i
ja... någon borde ju kunna lista ut
Hets
spy
hets
hela tiden

Usch!
hatar att jag är så äcklig
Men nu ska jag klara det

Det blev mycket tårta över idag också
Men jag ska iväg nu
och har bestämt mig att jag ska klara det den här gången!
Den här sommaren ska jag bli smal

Beach 09 spelar ingen roll
Jag kan lika gärna sikta på vintern...
årstiden gör det samma
bara jag blir smal snart!

börjar i alla fall bra...
ingen frukost
inget mer än bara te

ska ut och gå nu
springa
eller gå
jag vet inte

Det regnar
Jag bryr mig inte

ska jobba sen
risken finns att jag äter
vill inte
vågar inte
för börjar jag kommer jag inte kunna sluta
och vad kommer alla att tänka om mig då?

"där är hon den tjocka som bara äter"
"inte konstigt att hon ser ut som hon gör"

Jag har sett hur alla tittar på mig
och jag ser vad de tänker

Lika bra att jag inte äter alls idag...
för då vet jag att jag kan klara vad som helst

frukost
lunch
middag

till och med ett mellanmål

normalt?

Ja men så bra då

tränade
massor
det var skönt

en helt normal dag
för en alldeles normal människa
är inte det alldeles perfekt
Det borde ju vara det
Men det känns inte så

Fast det var skönt att få behålla allting en dag
bara en dag
slippa att sitta på golvet i badrummet
med tårarna sprutandes
Får se om jag klarar en till dag

Hoppas att det vänder snart

flera tusen kalorier
hur mycket som helst
hur många tusen
tappade räkningen
idag har varit en galen dag

galen på många sätt och vis
för många
och alldeles för många kalorier
vet inte vad jag gjort?!
Eller vad jag ska göra

Jag ångrar hela den här dagen
och alla dess händelser
det har varit en jättelång dag

Kan inte hantera mig själv
eller det här
måste kunna stoppa
MÅSTE

Hela veckan har jag klarat att hålla
normalt
ett par hundra, kanske uppåt femhundra
har inte stenkoll
varför inte
måste bli stenhård

Kan inte ha det så här, frågar mig själv vad som hände idag
inte konstigt att jag aldrig går ner i vikt!
flera tusen
hur många tusen som helst!
får börja om igen

NU IGEN

.. så kan jag låtsas att allting är normalt trots att jag sjäv mår så illa av det.
Idag blev jag bjuden på godis, säger alltid nej, men tog en minibit för att inte min bästa kompis skulla fråga mig om någonting. För att hon ska tro att allting har blivit bra igen.
Det kändes skönt att kunna lura flera människor så enormt.
Men det kändes jobbigt att tugga i sig sockret....

Stötte på en gammal klasskompis utanför tunnelbanana idag när jag skulle hem. Var fakiskt lite roligt, jag bara ropad ehennes namn rakt ut, vi gick förbi varandra men en ganska bra bit ifrån. Roligt det där! Vi pratade en stund, om att vi inte setts sen vi gick i skolan tillsammans och att hon pluggar nu. Att hon lyckats så bra. Vi pratade om lite gamla klasskompisar... vad de gör nu.

Jag gör ingenting nu.
Vill ju börja plugga igen
Någon gång
Någonting

Men jag har inte haft någon ork

Jag berättade för henne att jag inte gör någonting just nu
fast jag gör väl det, men jag kände inte för att hon behöver veta.
Det är så värdelöst ändå

Vad skulle jag ha sagt?
-Hej, ja jag kan ju fortfarande inte hantera maten eller mina känslor. Så det är väl det jag håller på med än. Jaha men vad kul, du har pluggat en massa, träffat roliga människor, rest  och blivit berömd. Jaja.. Men jag stannar väl här då och försöker låta bli att äta.

Har försökt att plugga idag
att ta igen allting som jag inte fick gjort igår.
Har även försökt att jobba idag
men det var inte så väldigt stimulerande.
Kul i alla fall
Ska lägga in bilder sen
när jobbdagarna är över  - lovar!

Hinner inte med så mycket just nu, jobbar 11 och en halv timme och sen sitter jag och läser i ungefär fem timmar. Sen måste faktiskt till och med jag sova innan jag ska upp igen och köra en ny sån dag. Idag åt jag i alla fall lunch, vet inte om jag gillade det. Alla tittade. Alla var inne i samma rum som jag och åt. Jag ville inte ha allt, så jag åt bara hälften. Men jag åt det och jag spydde inte. Alltid något, för egentligen är det fruktansvärt äckligt att spy och jag vill inte vara mer äcklig än jag är.

Å andra sidan är känslan efteråt så skön. så ren och en så härlig känsla när magen är alldeles tom. Det är ungefär som att känna sig mätt, fast mycket bättre, för jag vet att jag har ätit fast jag slapp ha allting kvar i mig och låta det få mig att må illa.

Vem har bestämt att man måste äta?
Inte jag i alla fall
Inte min vän heller, för jag frågade honom...
Han sa att det bara var så.
Att man måste.
Fast jag vill ju inte, och då blev jag arg!

Arg
på natten
mörkret
studierna
jobbet
maten.... MATEN!

Jag bara går samma väg som jag gjort för alltid känns det som
Åtta år nu!
Eller kanske snart, jag har inte helt koll på när allting började egentligen
Men det är ingen som vet om någonting längre.
Jag är ensam
BRA!
Det var förut som det var så mycket kring allting, vet inte vad som är bäst
mår nog egentligen sämre nu...
Men då var jag hos skolsyster nästan varje dag,
möten med kurator
psykolog
SCÄ
Orkade inte
Ville inte
Stannade hemma och gav upp skolan helt.
Sen bara blev det så här
och bara för att jag väger 20 kg mer nu så tror alla att jag är lycklig
Jag mår sämre nu.
Men de är de smala, de som det syns på
Det är de som får uppmärksamheten
Jag bryr mig inte om den
inte längre
Jag är glad att ingen vet om


Ensam
Men kommer jag någonsin att klara mig att ta det ur det här?

Eller kommer jag fortsätta att vandra samma väg...
Föralltid?

klarade inte av att läsa.. Det gick bara inte
Satt och frös så jag skakade på biblioteket!
Orkade knapt resa mig, men kämpade mig ut till bussen.
Varför ska ett mål mat få mig att må så fruktansvärt illa?
Hur kan det bli så att när man försöker vara som alla andra så blir det bara fel.
Satt inte längre än en halvtimme på biblioteket.

Ringde mamma,
hon hämtade mig
hon är snäll!
Fick en kopp te när jag kom hem

Men sen kunde jag inte hålla mig.
Varför är det som värst här hemma?
Varför kan jag inte bara lägga av när jag är med dem jag älskar mest?

Frossa
Äta!
Slukade
Massor av kalorier
säkert uppåt ett par tusen
Illamående
Magen mådde ju inte direkt bättre..

Direkt ner i källaren och spy upp allting.
Glad att alla de andra var på övervåningen
vill inte att de ska veta
det ska inte behöva få veta hur jobbigt allting är.
Om inte jag ens kan hantera det, hur ska de då klara det?

Svimmade nästan när jag reste mig..
vacklade
svart framför ögonen
tog ett stadigt tag i dörrhantaget
ett djupt andetag
hämtade mig och gick upp och låtsades som att ingenting hade hänt...

klarade inte hela dagen.. de e väl lika bra att medge det.
Jag åt middag o de va som jag trodde
jag kan inte sluta
har jag väl börjat så finns det liksom inget stopp
det är läskigt
jag vill ju inte äta
vad är det som händer med mig?
te är det enda som funkar
då blir jag mätt och kan ändå ta en kopp till utan att få ångest o vilja spy...

men resten av veckan ska jag klara!
Det ska jag.
Då kommer jag i alla fall inte att vara hemma och ingen kan kolla mig..

Bra

nu börjar det går bättre... ha klarat av två dagar nu u tan att spy o det är jag glad för.
Jag kan inte äta längre. Vill inte ens

Har klarat två kilo nu, lycka!
Det kommer att bli ännu bättre..
Träffade massa kompisar igår. Det var bra.
De åt.
Jag vågade inte. Tänk om jag inte skulle kunna sluta?
Så jag struntade i det.
Såg bara på.
Känns bra att vara bland vännerna.
Då vet jag att jag inte kan gå o spy bara sådär. Det blir för pinsamt, vill inte att nån ska veta.
Vill inte att någon ska se mig såhär. Jag vill ha det här för mig själv.
Ingen annan ska behöva stå ut med mig...

Cyklade hem mitt i natten
iskalla fingrar och tår
Det var vackert ute.
Men kallt
Jag är alltid kall!
Dimma över sjöar och ängar
Vackert
Fick sällskap av fåglarna som kvittrade glatt
Det gjorde mig glad
fast jag var en isbit
Vill bli en snöflinga

nu har det gått två dagar fulla av ångest och tankar som inte går att reda ut. Jag vet inte var jag ska börja någonstans och egentligen har jag så mycket saker jag måste göra. Skriver tentor och ska lämna in så mycket uppgifter, samtidigt som jag försöker hinna att jobba. Men jag har ingen ork, alla tankar kretsar först och främst kring maten, har spytt varje gång efter att jag ätit de här två dagarna, för det mesta klarar jag mig med att spy bara någon enstaka gång. Jag vill ju egentligne inte. Men jag vill inte heller behålla maten jag stoppar i mig, den är äcklig!

Jag är äcklig

Det går bra på morgonen, det börjar alltid bra. Jag klarar alltid den första halvan av dagen, men sen går det bara  utför. Så fårt jag petar i mig någonting så tappar jag kontrollen, jag äter och spyr, men helst av allt vill jag inte äta alls.

Bara jag kunde fylla mina tankar med någonting annat än den här äckliga maten...

Jag vill bara slippa den här skiten, men jag skulle nog aldrig klara av att börja äta igen!!

Fan
Jag ångrar det
jag ångrade det egentligen direkt när jag såg på den

orkade inte äta upp den
ville inte ens ta en tugga
men det gjorde jag ändå
fast jag inte ville!
Såklart jag inte vill

och dagen som började så bra... Jag ville ju låta det fortsätta vara bra. Kaffe också, kaffe är okej, men hellre te. Te kan jag dricka så mycket jag vill och när jag vill utan att känna att jag måste bry mig. Men kaffe.. nja okej då nån gång ibland...

Aldrig mer en endaste bit av en bulle igen. Jag som klarat att hålla mig så länge. Nu är det bara att börja om igen...
Börja imorgon

Bara te
Bara en kopp kaffe...

och sen inget mer!

Jag tror att det började igen nu när jag kom tillbaka efter att ha varit borta så länge...
När jag flyttade från sverige och vardagen blev det lite bättre, aldrig bra, och inte helt okej, men i alla fall lite bättre.
Jag pratade med en kompis om det något år senare, hon frågade vad som egentligen hade hänt alla de där åren. Jag vågade berätta lite, men inte allt. Det är väl så? Vill de egentligen veta sanningen? Nu vet de flesta.. Jag orkar inte dölja någonting längre. Det är bara mina närmaste som ingenting får veta, jag vill inte oroa dem.

Men när jag kom hem igen, första gången var egentligen inte så farlig, jag blev förälskad och kunde hantera de flesta situationerna nästan helt normalt. Vi hade otroligt mysigt och vackert tillsammans och egentligen gick inte så mycket tid åt till att tänka som det tidigare gjort. Det var inte längre maten som kontrollerade mig måste jag nog medge, jag klarade av att äta bland folk och det var till och med trevligt många gånger.

Var det bara förälskelsen?

Men nu när jag kom hem igen
- insåg den hemska sanningen att jag gått upp 8 kilo -
det var då det rasade igen, jag klarar inte av att ha det så här. Jag vill inte vara så. Jag kan inte hålla emot. Måste räkna väga mäta hela tiden. Jag vill behålla kontrollen och inte tappa fattnignen. Jag mår som bäst när jag vet exakt var jag har allting, och det känner jag inte att jag har just nu. Jag vill tillbaka till det gamla. Till så som det var innan jag åkte från sverige den där andra gången. Då jag tappade kontrollen helt, kan jag skylla det lite på förälskelsen, jag lade mycket tid på honom, jag ville vara honom nära hela tiden och det ångrar jag så mycket nu!

Jag vill bara återfå den kontroll jag hade innan de där 8!
Tillbaka till så som det var innan jag lämnade sverige och mina valiga vanor.

Det var bättre förr