I Hate That I Love You

att det finns så många ställen i den här staden som jag suttit lutad över en toalettstol och spytt.
Jag tänkte på det när jag för första gjorde det på mitt nya jobb. Jag brukar annars vara väldigt feg till att spy på offentliga platser. Men det är otroligt vad den här sjukdomen kan göra med en. Egentligen så vill jag ju inte att någon ska veta om hur jag lever i hemlighet, ja annars hade det ju knappast varit en hemlighet. Jag tycker att det är pinsamt att vara jag och skäms så mycket över hur jag beter mig. Det är väldigt konstigt att jag inte kan hantera mat, och resten av livet, på ett någorlunda normlat sätt. Frågan är väl om jag någonsin kommer att lära mig det? Jag är rädd för vad som kommer hända, men om man ska försöka se det från en helt vanlig människas vinkel så kan det nog inte bli så mycket värre än vad det är nu.

Jag var nog världens sämsta anorektiker när jag var inne på det spåret. Jag klarade ju aldrig att gå ner till min målvikt. Vilken för visso sänktes i takt med att kilona rasade. Jag vad så dålig som anorektiker att jag började äta, till och med hetsäta, överäta och gick upp i vikt igen. Bra. Ja, bra kanske man kan tycka. Men nu mår jag ju så mycket sämre än vad jag gjorde då. Vad har de här kilona gjort med mig? Inte har de gjort mig frisk i alla fall, jag har nog sjunkit mycket djupare ner i sjukdomen än vad jag var då. Nu är det en del av mig, det var det då också. Men nu kommer jag aldrig vara någon utan min sjukdom. Är det ens en sjukdom?

Jag har i alla fall de senaste dagarna tänkt mycket på hur många platser i världen som jag gråtit på.
Spytt på.
I början var det jobbigt, nu vet jag inte vad det är. Jag vill fortfarade inte att någon ska höra. Men det är ofta mycket ljud runt i kring och ibland dubbla dörrar. De värsta ställena är på platser som biografer där det är många toaletter med breda springor både över och under dörrarna, och ett tiotal toaletter i varje rum. Men caféer går aldeles utmärkt, nästan varje café i stockholm, och ett par i andra städer.
Caféer, Flygplatser, Bibliotek, Skolor, Köpcentrum, Parkeringsplatser
Det är väl bara några jag kan komma på. Men det känns konstigt att tänka på det. Att jag ibland letat upp andra toaletter bara för att kunna spy upp allt jag ätit.

Har inte minnen från alla, självklart inte, man har väl normalt sett inte minnen från allt man gjort i livet ändå. Men vissa plaster sitter så djupt inne. Tankarna och känslorna. Allt som var precis då. Vilka jag var med och vilka som satt utanför och väntade på mig, medan de trodde att jag bara hade ett litet längre toalettbesök. Som tjej är det väl också lätt att komma undan med det. Bättra på sminket lite. Fixa till frissyren. Spegla sig.. Ja, allt annat som man gör på en toalett medan jag egentligen bara hann med att hulkandes kräkas upp allt som fanns inne i min mage. Ögonen tårades. En liten skvätt vatten i ansiktet och ett tuggummi sen ute och umgås och vara "helt normal" igen.