Godnatt...
Sen är det upp tidigt imorgon och träna klockan 6. Träffa gruppen klockan 9 och plugga...
Kanske till och med hinner me två träningspass innan det!
jag vill hjälpa... du är värd så mycket mer än den här skiten. och jag känner igen mig. all ångerst, gömma sig, inte bli sedd, vilja trycka på paus-knappen och kunna ta sig lite extra tid att reparera allt utan att gå miste om livet runtomkring. För tiden går ju, och är det detta vi vill minnas när vi ser tillbaka? Jag har tillbringat 9 år med att tycka att jag är tjock, i 6 av dom har jag trixat med maten, och de sista två åren har jag isolerat mig. men ändå mirakulöst nog hållt en fasad utåt. Ingen vet. Ingen.
och vem fan vill leva det liv vi lever? vi håller oss själva fången. kontroll. och mister vi den är vi inget. och själv tappar jag kontrollen ofta. vilket resulterar i att jag inte känner någon självtillit. Och det är ett farligt läge. När man tappar tron på sin egen förmåga att ta sig ur skiten. Fast å andra sidan vet jag att jag KAN ju, bara jag ger mig fan på det. Men var fan ska man få den energin från?! jag känner mig så bortdomnad. Likgiltig. Fast ändå jävligt bestämd. "jag kan ju börja imorgon istället, eller nästa vecka kanske, bara jag får en dag till av njutning. mat."
jag som är så stark på alla andra sätt... förutom just det här.. och det äter mig innifrån.
men jag är på bättringsvägen. har lärt mig att utmana mina farhågor. Kanske jag mår bra till våren. om jag bara ger mig fan på det.. och inser hur mycket livet är värt.
jaaa.. det här blev ju en knepig kommentar. men det är bara det att jag känner igen mig så förbannat mycket. Vi kan klara oss ur det här! det kan vi!
